Resor

Avresa — flyger dit

Planerad utresa: Stockholm-Arlanda klockan 07:00 med D84151 till Köpenhamn, ankomst 08:10. Efter en mellanlandning på 6 timmar 35 minuter fortsätter vi klockan 14:45 med D83638 till Paris-Charles de Gaulle, ankomst 16:45. Total restid: 9 timmar 45 minuter.

Resedagbok

Musée d'Orsay — Mary Cassatt

Musée d'Orsay, Mary Cassatt. Klockan 10.00.

Resedagbok

Gustave Caillebotte — Louis Vuitton

Gustave Caillebotte, Louis Vuitton. Klockan 10.00.

Resedagbok

Hemfärd — flyger hem

Planerad hemresa: Paris-Charles de Gaulle klockan 11:35 med DY1495 till Oslo-Gardermoen, ankomst 13:55. Efter en mellanlandning på 1 timme 5 minuter fortsätter vi klockan 15:00 med DY816 till Stockholm-Arlanda, ankomst 16:00. Total restid: 4 timmar 25 minuter.

Resedagbok

Resdag till Lund — konstnärsbutiken, saluhallen och Lenoteket

Per Åke sover och sover, Liza är redan vaken. Hur länge ska man ligga i sängen och vänta? Hon går upp, tömmer diskmaskinen och hinner stryka lite. När Per Åke vaknar blir det först en cappuccino, sedan ett kortare träningspass innan dusch, frukost och packning av matsäck. Iväg ganska sent, 11.30 — men Per Åke fick sova. Bilen går bra; ibland trafik, ibland ingen alls. Vi stannar på vanliga stället — det finns inga andra rastplatser med toalett den vägen — och det är kallt som satan. Inget mysigt, så det blir snabblunch och fika att ta med. Landskapet öppnar upp sig och vi kommer fram smidigt, åker mot hotellets parkering, hittar ett parkeringshus. Incheckning sker på puben, Bishop's Arms — fräscha rum. Ut på promenad! Vi körde förbi en konstnärsbutik som hade rea — den hade Per Åke missat när han jobbade här. Han köper oljefärg och penslar och tittar på torrpastell. 'Jag tycker torrpastell är svårt', säger han. 'Du kan få prova — här är en bit papper.' Woaw — helt annorlunda! De är handgjorda i England, 65 kronor styck; i butiken i Paris kostar de 36 euro. Oj, oj — det blev visst lite shopping. Betala och snabbt ut! Vidare: domkyrkan, strosa i centrum, leta efter saluhallen, hitta saluhallen. Först kardemummakaffe i teaffären Java, sedan en sväng i saluhallen — och vem sitter där om inte en före detta kollega. Usch, jag som hade så trevligt. Vi strosar vidare, hittar pappersbutiken och till slut vinbaren Lenoteket. Det blir bubbel och oliver, sedan tillbaka till hotellet för att äta upp resten av matsäcken. Liza har gjort sitt för i dag; Per Åke vill ha en öl innan sovdags. Det får han.

Vinprovning, ostbricka och crème brûlée

Vi går till samma ställe som i går. Per Åke beställer tre vinprovningsglas och Liza ett glas Brouilly. Vi beställer in ost- och charkbricka — vem kunde tro det? Ooops, lite glada i hatten beställer vi efterrätt: crème brûlée och sauternes. Ännu gladare i hatten går vi tillbaka till hotellet. Liza har svårt att somna. Per Åke snarkar med en gång.

Ankomst till Venedig

Vi vaknar, eller sov en något överhuvudtaget? Tveksamt, buss till Arlanda, jäklar vad med folk, har de semester eller? Checkar in en väska, allt skall en göra själv inte går det fortare för det! Överallt kö, men det flyter på förvånansvärt bra... och så var vi i luften, snusar lite, väskan kommer vi hinner knappt gå och kissa, bussen står utanför och bara väntar på oss. Kommer fram till Campo Margerita och nu infinner sig förvirringen, var ligger hotellet? Per Åke snurrar runt - åt fel håll, där ligger det mitt framför näsan. Trånågot, bökigt, vi får komma tillbaka mezzogiorno e mezzo, och gå till ett annat ställe eftersom det var något problem med avloppet i vårt rum. Per Åke pekar på några jalusier och säger: där verkar folk sitta och dricka något. Vi går dit och här sitter vi nu, nyanlända till Venezia och känner oss som hemma. Vi skulle sitta där i två timmar, men det sket sig ju, med en gång. Efter en timme är vi rastlösa och ska bara promenera - lite. Hittade Georgiens paviljong och en kyrka. Tillbaks till hotellet, vandring till, ja ett litet rum med dusch och toalett i en vanlig uppgång, skumt? Underbart orange badrum. Dags för lunch, men vi är alldeles för nära buss- och tågstationen och det kryllar av turisthak. Dyrt och alldeles för långa menyer, Liza dissar men går rakt in i nästa turistfälla. Stod menu 15 euro fin textad skylt - LURING! Men vi sätter oss i alla fall. Precis vid kanalen, det fläktar skönt. Maten är minst sagt medioker men vi får två rätter och blir mycket mätta (även om jag kunde ätit upp hela mina portioner men lät bli pga magproblem dagen innan). Nu skall vi handla på Coop, vatten, mm, när nu är vi lite väl trötta och snurriga. Går ut, försöker gå tillbaka till hotellet. Det blir visst lite omväg??? Per Åke duschar. Liza, ja vad gör jag? Stirrar i mobilen och gläds åt födelsedagshälsningar. Här är wifi säger Per Åke, Okidoki säger Liza, fixar. Nu skall vi vila! Somnade och hade ingen aning om var, när, hur eller varför, visste inte vem jag var ett tag där. Efter chocken att vakna var jag ändå nästan lite piggare. Jag duschar, fixar, sätter på klänning och går ut. Till det ställe vi blivit utlovade en aperitivo på (eftersom vi inte kunde bo på vårt hotellrum vi bokat). Vi går ganska rakt på fast på baksidan först. Vi tar prosecco och skålar för min födelsedag (66 år säger Per Åke, kan det verkligen stämma?). Beställer in cicchetti: pollpette- friterade bollar, baccala eller och bläckfisk, samt soufflé som var potatismos med gorgonzola i mitten. Gott. Efter en timme ger vi upp och går tillbaka, nöjda. Ändå lite födelsedagsfirande. Nu har vi druckit mer vatten och svettas ymnigt, får se hur det blir med sömnen?

Konst i Ca' Pesaro och Arsenale

Lika förvånade båda två att vi sover trots värmen (ingen AC, bara fläkt). Vaknar 07.30 - bra ändå, ganska möra och Liza ångrar att hon inte orkade smörja in sig med myggoljan igårkväll. Duscha, frukost, vila lite på sängen (wohoo toabesök). Vi bestämmer till slut Ca'Pesaro och Jenny Saville som första aktivitet idag. Går mot restaurangen vi var på första kvällen, där finns nog fik säger PÅ. Sagt och gjort, vi hinner bara gå över en bro så ligger där ett fik med bord längs en kanal. Perfetto. Ett äldre hak med ett äldre par (typ i vår ålder), känns mer genuint. Vi sätter oss ner. Det tar 16 minuter att gå, nej vi tar båten säger Liza. Vi får platser längst fram, wihoo... Ca'Pesaro: fin samling 1900-tals konst Klimt, Chagall och italienska konstnärer: Morandi, di Chirico med flera Höjdpunkten: Jenny Saville, Liza var lite tveksam hur många nakna kvinnokroppar vill en se? Senare verk, fantastiska porträtt och serier i dialog med konsthistorien, Pietà. Men också samtidskommentarer i verken. Fantastisk bra att vi gick hit. Utställningsboken är jättestor! Du får köpa på nätet säger PÅ. De har en lyxig servering utmed Grand Canal, säger Liza och beställer en cacio e pepe med glutenfri pasta, PÅ en tonfisksallad på restaurangen. Det slutar med att vi byter tallrik efter hälften. Och här sitter vi nu, mätta, nöjda, fyllda av intryck och ser ut över Grand Canal. Såhär bra får en ha det, faktiskt! Eftermiddagen Sitter ändå inte så länge, vi skall ju till Arsenale, båten igen (vår bästa vän). Äntligen hittar vi vattenfontän och kan fylla på. Ingen kö, wohoo, men varmt som satan. Vi går igenom, inget fastnar direkt. Det blir två cola i halvtidspausen, fortsätter, njae!!!? Asså jag kommer inte ihåg något? Bambu i indiska, massa skulpturer i människostorlek i italienska, bajs hos Luxemburg, fick inte robotutskrivet kinesiskt tecken, vi missade det precis. Fick däremot tre nya myggbett. Tog golfbilen tillbaka och går snabbt igenom till shopen. PÅ vill köpa present, Liza säger nej, kissar säger ja. Får en vit T-shirt för det har jag faktiskt inte så många. Båt - igen, väldigt full men vi har sittplatser, nu åker alla turister. Åker till casinot för att gå till ett mysigt aperitivoställe. Det vid bron ni vet. Det blir prosecco, inte så torr och ett torrt vitt vin samt några cicchetti. Nu är det trevligt, igen. Handlar lite i omgjorda teatern och tar båten hem. Mer käk, Liza packar, duschar och har det bra. Ska bara spela lite innan jag skriver. Och då hann klockan bli sent (22.30). Nu är jag insmord i myggolja hoppas det hjälper. Och hoppas vi sover i natt också, trots värmen. Fa caldo!

Bolognas konstskatter

Liza vaknar först, går på toa och duschar! Väcker PÅ klockan är nästan 08.30! Jag har varit uppe fyra! Gånger, tog på mig täcket en gång. PÅ stänågot av AC:n på morgonen. Pinoteca nazionale di Bologna är dagens mål. Vi går och går i värmen under valv. De har en utställning med Albrecht Dürer en trappa ner vi börjar där. Fantastiska trätryck om Apokalypsen, eller Yttersta dagen som vi säger. Otroligt detaljerade. Sedan upp till samlingen: medeltid, renässans, barock. Den stora Rafael är tyvärr utlånad! Typiskt, men Giotto, Tizian, Tintoretto och El Greco på plats. Reni en de stora italienska målarna (från Bologna) efter Rafael, Tizian och Tintoretto, har ett rum med målningar. Det kommer en man (vakt eller glad pensionär) och visar detaljer i guldramen som är mönster gjorda genom prickar (någon slags hammare eller spik?). I de övre rummen vill han visa en tavla med en adelsfamilj där till och med hunden har halsband och örhängen. Nu är Liza trött och går igenom den sista delen utan att orka se PÅ är redan klar. Liza inser att hon måste läsa bibeln för att kunna tolka de tidiga målningarna (läsa konsthistoria). Medeltidskonst är kanske inte jättespännande kan jag tycka. Det är först med renässansen det börjar bli liv i tavlorna. Fantastisk samling italienska konstnärer i alla fall kan vi konstatera. Lunch då, Liza kollar på kartan hittar ett ställe: Mortadella e Tagliatelle, bara 350 meter bort. Enkelt ställe, hål i väggen med några bord och barstolar. Vi går dit, där sitter tre fransyskor. Beställer mortadellasmörgås och tortellini med smör och salvia. Mycket gott. Var är studenterna frågar Liza (vi är i universitetskvarteren) ägaren. De flesta är klara med sina examina och har åkt hem eller på semester svara ägaren. Så får jag öva lite italienska och vi beklagar oss över värmen. Jag var på bröllop igår säger han, där var 42 grader. Vi ska hem och sova säger PÅ, går förbi Coop och köper vatten. Till hotellet, svalt i rummet, slöar lite, skulle vi inte sova undrar Liza. PÅ släcker och vi snusar lite, Liza lite kortare stund. Då är det snart dags att ta sig ut i värmen igen för en aperitivo och lite mat, kanske ngn kyrka om vi orkar? Ska vi gå åt andra hållet undrar PÅ, okey säger Liza och följer motvilligt efter... bostadskvarter, går förbi Momab, dit skall vi imorgon. Ganska trista kvarter, nybyggt, ganska bred gata, men med arkader (portaler?). Där är marknaden som skulle vara mer genuin, Mercato Erbe, vi går dit. Stänågot förstås men trevliga barer utanför, en drink kanske? Vi har gett upp om att hinna till kyrkorna innan de stänger... PÅ tar det n sprits veneziana och Liza tar en Amalfi med prosecco, limoncello, ginger beer, och något mer, förvånansvärd god. Vi sitter en stund, Liza har hittat en restaurang med ekologisk hemodlade produkter som drivs av ett par. Vi hittar dit, ligger på en bakgata en liten bit bort från "de sju kyrkorna". Alltså-hur gott!!!!??? Förrätt, zucchini, som en timbal, någon slags ostkräm, PÅ tar cicchetti, vi får prova tre vinsorter och tar olika till maten. Huvudrätt: tarte tatin med sparris, PÅ någon grisrätt, kotlett, han får prova tre röda till det. Kockan kommer ut och presenterar maten, magiskt god. Liza lite rund under fötterna, går mot Piazza Maggiore för att se nyrestaurerade chaplinfilmer: A dogs life och på axel gevär. Visar sig vara ett ihopklippta A-filmer från olika arkiv i världen. På det sättet har de lyckats restaurera 95 procent av orginalkopian. Fullsmockat på torget såklart, vi ställer oss längst bak och ser mycket bra. Efter drygt halva filmen är vi tvungna att ge upp. Tyvärr, varmt, slut i kroppar och Liza lurig. Hem, jättetrötta, duscha attacksova, mer resorb till Liza.

Tågkaos och Ravenna

Slumrar på morgonen PÅ duschar, nu sitter vi på stationen och inväntar tågavgång mot Ravenna eller??? Semestersabotören stunden (Nja, lite förvirrat, först undrar vi vilken plattform det är, 3 - ouest eller 3? Sedan hur aktiverar man biljetten? Strunta i det säger PÅ. Hmmm, vore dumt att få böter, överallt står det att det är så viktigt. Försöker igen, en dam visar hur man gör, klick, klick. Väntar på perrong 3, klockan blir 11.05 inget tåg, håller koll på displayen. Jag visste det säger en dam på perrongen och rusar iväg? De har bytt plattform!!!! Alltså semestersabotören - på riktigt. Vi kommer iväg hyfsat och jag lyckas tränga mig fram, förbi ett helt gäng brasilianare som tar upp hela mittgången. Ordentliga väskhållare ovanför sittplatserna. Vi har sittplatser och det fyller på. Helt fullt, kaos i gångarna med väskor, turister, tåget går mot Rimini, inte så konstigt. Vem vill inte vara vid havet. Det tio minuter försenade tåget går inte. Det ropas ut i högtalarna att de som står i gångarna får ta nästa tåg. Ingen rör sig! Inget händer... ngn står och skriker och folk går av. Så ropar de i högatalaren igen, nu att vi skall byta tåg - igen!? Dubbeldäckare. Vi kommer av sent förstås, springer mot vagnar längre fram. Kommer på, får sittplatser, lyckas få undan bagaget! Piuhhh, och nu rullar vi, alla verkar ha fått sittplats. Bara 40 minuter senare!) Cirka 40 minuter senare anländer vi till Ravenna. Hettan slår emot så fort vi kommer av tåget. Hotellet ligger sex minuter från tåget (bra bokat igen Liza). Vi har tur och rummet är klart (klockan är cirka 13.00). Liza får betala bokningen och blir lätt förvirrad. Är den inte dragen redan? Förvirringen är total. Försöker reda ut detta, kommer fram till att det måste vara vandrarhemmet i Borghamn som drogs... Nu måste vi ha lunch. Liza har sett en inomhusmarknad som verkar trevlig. Vi hittar dit (Ravenna är en hyfsat liten stad så allt känns som det ligger nära). Först fattar vi inte hur det fungerar? Till slut sätter vi oss och får menyer. Liza kan inte bestämma sig. Till slut lokal pasta gjord på parmesan och brödsmulor i en fiskgryta. Jättegott. PÅ beställer en fläsktallrik och får: två korvar, två revbensspjäll, två kotletter och två typ baconskivor. Nu fick han kött så det räcker! Gott och dyrt. Vi kommer iväg till mosaikerna, först mausoleet vars namn det bär inte vilar där? Fantastisk stjärnhimmel bland annat. In i Basilikan, vilka tak, vilket golv, galet vackert! Vi har två Unesco-arv till på biljetten, ett dophus (?) och sedan en kyrka till. Dophuset nja, tycker Liza det är mycket mindre, vi började med de bästa tror jag. Jättevackra färger säger PÅ. Nu är det hög tid för Vätskepaus. Liza får juice (pomegranate) och PÅ en spritz (igen). Den sista ligger basilikan ligger vid vårt hotell så vi slinker in där också. Ojdå, lika imponerande där, män i rad för att hedra Jesus och kvinnor i rad på andra sidan för att hedra Maria. Dags att fylla på vätska, vi går in på Coop köper vatten och cola. PÅ slänger sig in i duschen och Liza passar på att spela lite... Nu ligger vi nyduschade i våra fina sängar i ett stort hotellrum (dyraste hittills) med inte mindre än tre handdukar (dusch, hand/fot och rumpa?). Jag sov dåligt i natt så det blir ingen mer utgång ikväll.

Resan till Lecce

Liza sover dåligt, vaknar fyra svårt att somna om. Vi har frukost på vårt hotell Fortuna. Mycket riklig, Liza gör en norrman och tar med aprikos och nektarin till tågresan. Tåget försenat tio minuter, vi kommer iväg, åker längs kusten, paraplyerna avlöser varandra, men också il mare - glittrande. Mycket folk, men de flesta försvinner i Foggia (?). Efter Foggia ser vi döda, döende olivträden, kilometer efter kilometer, mil efter mil, 21 miljoner döda olivträd i Puglia. Katastrof 80 procent av deras olivoljaproduktion, borta! Vi kommer fram, hittar lätt till stället vi skall bo: Litium3. Rummet, say no more.... Tar en liten promenad in mot vad vi tror är den gamla delen. Vi kommer inte lånågot när vi hittar ett torg sätter oss ner för en aperitivo, prosecco, för det lokala mousserande vinet, rosa, var slut. Det slutar med att vi beställer in pasta. Liza orecchietti med vina di rape (broccoli) och PÅ med anajovissås. Det är gott, jag får in peperoncini också starkt. Vinet går rakt upp i huvudet, trots att vi dricker vatten också. Promenerar hamnar på piazzan med antika lämningar och biskopen på en pelare från två tempelpelare (grekiska/romerska?). Sedan går vi in i en medeltida borg, Liza tittar på färgerna - sandsten och PÅ försvarsarkitekturen, fönstren, alla dörrar att ta sig igenom. Vandrar sakta tillbaka mot rummet, går in på Feltrinelli, ingen AC men många böcker! UPIM ligger bredvid, Liza går in, måste ha nya skor. Hittar hysteriska typ Birkenstock med pärlor och ett par mer ordentliga vita sandaler, velar. Går ut, vi går hit imorgon säger Liza. Till rummet som är mycket svalt, till slut stänger PÅ av AC:n, Liza gympar lite, vi somnar, sover gott. Men måste kissa många gånger.

Arkeologi i Lecce

Vi vaknar 05.30 - varför, fortfarande trött. Googlar sandstensgul pch neapelgul. Somnar om. PÅ lyssnar bok. Vaknar 08.30, kommer iväg till sist. Just det vi får ingen frukost imorgon säger Liza. Det är lördag och då erbjuder de inte det. Varning för storm idag. Cornetto och cappuccino på caféet som ingår som frukost i vårt B&B. Vi går tillbaka och borstar tänderna. Dagens uppdrag köpa tågbiljetter till Bari imorgon. Det klarar vi galant trots att det är totalt kaos på tågstationen på grund av ombyggnation finns det bara en in-och utgång. Bäst vi är här i tid imorgon säger vi. Dagens andra uppdrag, ett museum, två att välja mellan vi väljer det arkeologiska vilket var helt rätt visar det sig. Området befolkat redan för 150 000 år sedan! Japps du läste rätt. Vackert nybyggt, inte för plottrigt som det kan bli med FÖR många objekt. Liza ritar lite amforor. De kanske man kan måla i sandstensfärg hemma? Guggenheimtrappa upp en våning. Fantastiska lämningar, vaser men också från gravar (inskriptioner i sten och ett par dörrar). Nu blir Liza trött, och mycket törstig! Glömde vattnet hemma. Finns inget fik så vi går mot lunch. Går och går lite, sedan bestämmer sig PÅ för ett ställe. Vi tar varsin sallad, men byter, vilket visar sig vara fel, jag hade beställt med burrata inte mozzarella, tokigt! Inget gott kaffe här heller, bäst hittills Café Alvino i Lecce (det vi drack igår). Inga mer uppdrag idag, kanske sova lite. PÅ snarkar lite, Liza spelar - inte, kör Duolingo. Vi vilar, läser ut Italiens moderna historia och undrar om en verkligen skall bo här? Mutor, korruption, maffia, våldsspiralen, det tar aldrig slut. Till slut får PÅ liv i Liza och vi går ut. Promenerar runt lite. Går förbi ett ställe, här har de Franciacorta säger Liza. Går runt lite mer går tillbaka och sätter oss på Franciacortastället, måste köpa en hel flaska, nja säger PÅ. Beställer vitt vin, jag en ananasjuice. Sjörövartema på stället. Beställer in en ost- och charkbricka. Äter. Sitter en stund. Promenerar lite till, ser studenter, examen i kyrkan? Ska vi äta mer? Samma meny på alla ställen, pasta eller mackor, öppna eller stängda(med eller utan lock). Vi hittar ett alternativt ställe som serverar -bullar... jag att rödbetsbullar PÅ kycklingbullat, goda väldigt mastiga och möjligen friterade. Nöjda med att ha hittat något annat än pasta eller bröd i alla fall. Tillbaka till rummet, packar, hur kan resväskan vara fullare nu än när vi reste iväg?

Medeltida Bari

Vaknar 07.28, sega som smörkola båda två. Plockar med rena tvätten. PÅ lyckades få igång torkfunktionen på tvättmaskinen, all tvätt torr men skrynklig som sjutton (men här finns strykjärn och strykbräda). Sätter igång en tvättmaskin till, bäddar säng, får upp sängen, fram med frukostbord. Ja, såhär kommer det vara i fem dagar till. Trevligt, vi är möra. Borgen är gratis idag säger Liza. Kanske dagens mål? För mer blir det inte??? Vi kommer till borgen som är gratis idag (första söndagen i månaden), imponerandet medeltida grund sedan kom Bona Sforza och hennes mamma (med tusen titlar) och byggde om till ett mer lämpligt boende i renässansstil. Vi fastnar framför en helt obegriplig film, ingen handling bara vackra bilder. Går ut. Dagens andra mål, gå till Sephora och köpa hudkräm. Frågar ngn, hon försöker jaga rätt på ngn annan. Tar med mig till Chanel, ser jag rik ut? I en H&M-klänning och sandaler från Sketcher. Krämen smälter på handen... den är fantastisk säger jag, men priset är inte så bra 150 euro typ. Det finns den här säger hon, får prova den också bara 100 euro. Jag kan köpa den på flyget säger jag, men man får presenter säger hon. Tyvärr säger jag, det är bara för semestern. Så tar hon med mig till Sephoras som ändå kostar 19.90, inte lika bra såklart Vi hamnar på shoppinggatan, sen lyxigare delen, jättemycket folk. Alla går i skuggan. Näe dags att äta. PÅ kollar på mobilen, det finns en restaurang i närheten, stängd. Det blir poke bowl med lax för oss båda men olika laxar. Gott som omväxling. Mätta tänker vi att vi handlar lite mer till middag innan vi går tillbaka. Affärerna stänger 13.30 säger Lizas mobil. PÅ:s hittar en öppen Coop. Vi går dit. Den har precis stänågot. Vi klarar oss nog säger Liza. På vägen tillbaka går vi på ett fik. Det är klart att vi ska en kaffe här, går lite fram och tillbaka och är allmänt förvirrade. Kaffet från Trieste 1892, inte godare för det. Beskt tycker vi. Till vår lilla studio. Väldigt trötta, skall vila, sitter i soffan. Liza sitter i soffan, Liza gör Duolingo. Får ont i ryggen. Vill ligga på sängen. Vi möblerar om. Efter ett tag kommer PÅ. Det tar inte lång stund så snarkar han. Liza får ett ryck och stryker de rena och torra men mycket skrynkliga kläderna. Allt är i Miniformat, strykbräda och strykjärn. Stryker visst den röda tvätten också av bara farten. Så blir jag trött och PÅ plockar fram middag: mortadella, korv, kokta ägg, tomat, persikor och majskexen. Vi blir mätta. Okey, till slut kommer vi ut för en drink. Skulle upp på ett tak trodde vi. Hittar arkeologiska museet, går in i Gamla stan. Hittar ett ställe, beställer öl och här sitter vi nu på La Pagnatto. Tanterna sitter på stolar utanför husen. Här sitter en och har koll på allt och alla. Skriker på barn och grannar, ingen går omärkt förbi. Går hem, Liza jympar och somnar nästan, men PÅ tycker vi ska hänga tvätten. Jag som var precis på väg in i sömn. Somnar om efter ett tag.

Pinacoteca och gamla Bari

Sover lite dåligt, vaknar tidigare 06.30 typ, men lika trötta som igår. Slöstirrar in i mobilen. Vår värd Michele messade igår och undrade hur det var samt var vi kan slänga skräpet, vilket verkligen börjar bli dags. Och vi får två rekommendationer på restauranger, om vi orkar gå ut ngn kväll???? Vi kommer iväg, dagens mål: pinacoteca i Bari. Går längs via Vittorio Emanuele, ser soptunnorna. PÅ vill leta rätt på en restaurang (tripadvisortips), där ligger den. Promenerar på fel sida av strandpromenaden och här ligger faktiskt barer och restauranger. Museet ligger på fjärde plan inne i ngn myndighetsbyggnad (?). Tar väääldigt lång tid att få betala med kort. Gå in ni får biljetterna senare säger de i kassan. Vi hamnar i 1800-tals måleri. Vi får biljetterna här börjar utställningen... Friser och delar av statyer i marmor, några fresker, altartavlor och så vidare, en Veronese och en Tintoretto, tavlorna följer sedan kronologiskt. Några nyare verk i varje rum. Bellini har ett klimatiserat rum. Det här museet har inte förnyats på många år, bara böcker i shopen. Intressant, många napoletanska målare i de senare århundradena (the place to be), eller huvudstaden när södra delen tillhörde Spanien säger PÅ. Dagens andra mål: köpa tandkräm gör vi på vägen tillbaka till fiskrestaurangen vi gått förbi. Hittar den största och möjligen billigaste supermercaton hittills. Köper bara tandkräm och något att dricka. Promenerar, går in på restaurangen. Liza vill inte ha bläckfiskburgare utan beställer in ugnsbakad fisk och grillade grönsaker. Dricker varsitt glas Prosecco, har det bra. Hög ljudvolym på italienarna, så kommer en tandlös trubadur och kör Volare... får inte igång italienarna på plats och går över till att sjunga lokal sång (på dialekt). Då blir det lite mer liv och en tjej tar över tamburinen. Snålt med dricks dock. Det finns ett ställe strax intill som säljer - kanelbullar. så vi går dit för kaffe och bulle, smakar nästan som hemma. Här finns olika varianter med glasyr på, och dyra var de. Men kaffet var gott och vi delar på en bulle. PÅ klarar dagens tredje mål och går direkt och slänger soporna. Dags för vila, Duolingo och PÅ lyssnar på bok. Liza testar lite akvarell, amfororna. Tja, sedan är det dags för lite käk och kanske lite utgång idag i alla fall. Kanske jultomtens kyrka (St Nicolas). Vi kommer ut, till slut, går en annan väg, såklart, när PÅ får bestämma. Vi kommer fram till den stora Cattedrale di San Sabino i gamla staden. PÅ vill gå in, ok säger Liza. Högt i tak, avskalat (det barocka som sattes in är borttaget visar det sig). Kryptan är dock fortfarande barock. Sedan var det visst några arkeologiska utgrävningar också. Alltså kyrkor i lager på lager. Ojdå, lite mosaik i golvet, ojdå ännu mer. Och så den ännu äldre delen. Ojdå. Sammanfattning ojdå.

Sista museidagen i Bari

Vaknar hyfsat tidigt, PÅ redan uppe. Vi tar det lugnt, har ju semester, trots allt. Vad ska vi göra idag då? Vi har Museo Civico (stadsmuseet) och kyrkomuseet kvar säger PÅ, Okidoki säger Liza. Stadsmuseet har en Hugo Pratt/Corto Maltese utställning, lite oklart varför (?), någon serie (fumetto) utspelar sig i Bari? Eller kanske är han bara där en stund? I övrigt skumt museum, på första våningen saker från 1800-talet, några vapen, porträtt en bok från mitten av 1500-talet och tarotkort (?). Andra våningen reliker från första världskriget. Museet startades för att hedra de som dött. I alla fall en bra Hugo Pratt utställning tycker PÅ. Till nästa museum, höjdpunkten en skriftrulle och bilder från 1000-talet, otroligt välbevarad och fantastiskt restaurerad. Näe, nu vill jag inte gå på fler museer säger Liza. Tur att vi sett alla då säger PÅ. Vad vill du göra nu? Dricka säger Liza som är jättetörstig. Plötsligt befinner vi oss där alla andra turister är. Jag vill prova en "Paniciotti" säger PÅ. Blä säger Liza. Här är bara friterad fisk. Vi går till ett annat ställe (turisthak) och beställer cola och en paniciotti. Men vad ska vi äta undrar Liza. Jag tänkte vi skulle spara oss till ikväll... men jag har ju inte ätit något, bara smakat??! Promenerar vidare på turistgatan, hör ngn som sjunger - bra. Vi stannar till, en skolad röst säger PÅ. Affärsbiträdena jublar och börjar dansa. Så tar han upp Andrea Botticellis slagdänga, och lyckas bra. Vi står kvar, PÅ filmar och jag lägger 5 euro i hatten. Går tillbaka till rummet för att gå på toa. Det är så mörkt därinne klagar Liza. Vi fastnar visst, Liza kör Duolingo, PÅ somnar och Liza spelar... klockan är bara 17.00 och restaurangen med egenbryggt öl vi vill gå till öppnar inte förrän 19.00. Bingetittar på sista säsongen av Friends. Kommer ut. Vi går till ett ställe vi fick på första dagen, ett eget bryggeri. Vi får bord och beställer in korv och köttbullsrulader av fläskkött. Serveras med sallad. Dricker röd öl. Mycket gott. Liza är lite sugen på en bastväska och vi försöker hitta tillbaka till affären. Det går sådär, går fel får gå tillbaka... då är affären stängd, imorgon då! Går hem, läser, bra där Liza.

Hemresa

Vaknar innan klockan ringer (ett par gånger) duschar, packar det sista. Kommer iväg tidigt! Nästan behaglig temperatur ute 06.15, gågatan till stationen. PÅ tar en cappuccino och Cornetto på stationen. Vi går ner på plattformen, här är redan fullt med folk. Tåget kommer inte så farligt mycket folk i alla fall. Lagom stor flygplats (liten) jag får frukost: cappuccino och aprikoscornetto, PÅ en cappuccino, dubbelt så dyrt som på stationen. Näe, allt flyter väldigt bra, Liza köper vin, PÅ prosecco. Vi går ombord, jag börjar spela och tiden flyger iväg (ha, ha), landar i Köpenhamn, fryser lite, här skall vi vänta många timmar innan flyget till Stockholm avgår. Sedan in till stan, sen till Eneby och hämta bil hos Göran och sedan bilfärd hem. Så även om det känns som att sommarens resa är klar ska har vi en bit kvar hem till Gamleby. Men såhär lånågot har det gått bra, peppar, peppar...

Resa och Malmö

Väldigt seg och som vanligt ohemult tidig morgon. Vill verkligen inte gå och träna, säger inget, ligger kvar i sängen och kommer till slut upp. Tänker att jag inte behöver cykla eller köra tre varv. Vi kommer iväg och checkar in på gymmet, Malkars, 06.45 — bra jobbat. Cyklar fem minuter och kör två varv, tre för axlar och bröstmuskel. Liza duschar, Per Åke fixar frukost, Per Åke duschar och Liza plockar undan. Lite magkatastrof men det lugnar ner sig. Vi packar det sista men kommer inte iväg förrän 09.00 trots tidig start — å andra sidan har vi inte bråttom. När vi kört närmare två timmar börjar vi undra: var är det där mysiga raststället? Här? Näe! Här? Näe! Till slut, kisspaus — men alldeles för kallt för att fika ute. Kaffe till Per Åke och te till Liza, lussebulle till oss båda. Vi rullar vidare, skog och åter skog, hamnar bakom en traktor men lyckas köra rätt till hotellet den här gången. Incheckning och hotellpris i parkeringshuset, 260 kronor per dygn — ok ändå. Ut på stan; Liza har en plan: smink och espressobryggare som fungerar på induktionshäll. Vi går in på Ordning och Reda — fina grejer, Per Åke får en almanacka för 2026 för 50 kronor. Konfektyraffär — vi får skärtorsdagsgodis. Liza får smink och hittar espressokanna, penna och bok. Ska vi äta lunch på Småland? För jobbig miljö, säger Liza, men de har fina grejer och en jättefin jeansjacka med tillhörande byxor. 'Prova', säger Per Åke. 'Näe, vi behöver mat', säger Liza. Per Åke går in i Science fiction-bokhandeln, Liza kollar restauranger. Det blir indiskt — skeptiska när vi ser utsidan, och insidan, men det är inte läge att börja vandra. Liza beställer lamm, så jäkla gott; Per Åkes chicken korma mindre bra, men han får en starköl i alla fall. Trötta går vi tillbaka till hotellet. Liza har nyst och snorat av och till hela dagen — en paracetamol, och sen börjar det om: nys, snora, frysa, tablett, frisk? Vi laddar inför morgondagen: Louisiana och utställningen om Basquiat, som är anledningen till resan. Japp! I sängen på hotellrummet.

Österlen

Österlenrundan hägrar, men vilken väg ska vi ta? Kustvägen från Trelleborg och ett stopp vid Smygehuk och konstutställning? 101:an och iiii-backarna? Åka förbi Huset? Eller E65 och Ystad? Morgonens funderingar. Vad vi måste hinna med: Olof Viktors, Eklaholm och Österlenchoklad! Vi är vakna och klara tidigt och Smygehuk öppnar först 11.00, så det dissar vi till slut. Vi åker till Ystad — för där ska vi tanka — via iiii-vägarna. Det blåser visst i dag; anar sol men kallt. Öppna landskap, så vackra vyer — jo, det saknar jag. Ystad: vi promenerar gågatan fram och tillbaka, inga böcker i bokhandeln men väl ost i Ostkällaren, olivolja i delikatessbutiken och två koppar hos Keramikern (hoppsan). Nu är vi på G: Olof Viktors — tur med parkeringsplats, kö och smörgåsar, äntligen gott kaffe (cappuccino). Handlar fröknäcke, kakor, mer olivolja och ägghållare. Nästa stopp Eklaholm: påskliljor och ranunkel, det blir visst god balsamvinäger också — kom ihåg: Gridelli är billigare på Eklaholm än i Malmö (Småland). De har en konstutställning i gården bredvid; vi smiter in — enkla akvareller och tavlor, men hon har sålt en del! Hmmm. Nu är det bara Österlenchoklad kvar — hinner vi? Klockan har hunnit bli 14.00 (hur gick det till?). Hota — det ska gå bra, de stänger 15.00 enligt webben. Ny väg dit? Eller har vi kört dit tidigare? Choklad och kakao, och en låda till blir det visst. Nu har vi en lååång resa hem. Klockan är 16.27 och vi är nog inte hemma förrän framåt 20.00 — lite trafik, så hoppas det rullar på bra!

Ankomst, Foyles och Chinatown

Vi vaknar orimligt tidigt — Per Åke duschar före fyra, Liza strax efter. Trötta men på gång: frukost, säkerhetskontroll, pass. London väntar. Flyget är inte fullt och boardingen går snabbt. På Gatwick blir det tåg mot Victoria Station, sedan tunnelbana och storstadspuls. Hotellet visar sig vara ett koncepthotell i en källare — en skrubb med säng, två krokar och ett badrum. Per Åke frågar om Liza vill vila. Liza svarar nej. Ut på stan! Vi går till Foyles, tänker fika men blir besvikna — ingen mat trots skyltar, och matchan är slut. Per Åke letar militärhistoriska böcker, Liza köper Wuthering Heights i Oxfordutgåvan. Foyles har tappat lite av sin charm efter Waterstones-uppköpet. Vi vinglar in i Chinatown där restaurangerna öppnar först klockan 12. Vi hittar ett ställe med anka i fönstret men beställer ändå tofu med grönsaker och krabbpasta — gott och välbehövligt. Vidare till Covent Garden, loppmarknad med porslin och bestick bland skollovsfolk. Vi går till Royal Opera House och vidare till English National Opera där vi spontanköper biljetter till Così fan tutte. National Portrait Gallery blir nästa stopp innan pub i regnet och hem till skrubben med trekantsmackor och torkade plommon. Vi kan inte ladda telefonerna — fel uttag.

Sir John Soanes museum och historiska pubar

Frukost på ett franskt ställe — omelett till Liza, Cordon Bleu-macka till Per Åke. Vi är tidiga som vanligt. Liza tror att vi ska till Wallace Collection, men det blir Sir John Soane's House. Vi tar två varv i parken i väntan på att de ska öppna. Huset är fullt av hysterisk samlarmani: grekiska vaser, Canaletto, Turner, byster, statyer och en alabastersarkofag. Trångt och mäktigt. Sedan pubrunda! Ye Olde Mitre Tavern (1546) blir dagens första pub — blåbärsstout till Liza, en halv pint. Ingen mat serveras, så vi går vidare till Ye Olde Cheshire Cheese (1667) där Liza tappert beställer fish & chips och Per Åke kidney pie, båda med en pint. Liza behöver vila, Per Åke går till British museum. Liza pluggar italienska och förstår lite mer än i måndagskvälls försök att läsa boken. Senare handlar vi middag och släcker tidigt — Per Åke lampan klockan 21.30.

Konstnärsbutiker, Nationalgalleriet och British museum på kvällen

Liza hängig, Per Åke pigg. Idag ska Per Åke till Imperial War museum — det ska inte Liza. Frukost på Farmer J där Liza stannar kvar och vilar. Sedan till Cornelissen & Son, konstnärsbutiken — en våt dröm. Liza köper färgpigment, guldfärg och en bok. Förbi British museum men för mycket folk. Vidare till butiken för grafisk design — mer tejp. Lunch med Per Åke: indiskt på Parot i Covent Garden, mycket gott och lugnt. Sedan National Gallery: da Vinci, Botticelli, van Eyck, Caravaggio och Monet. En sväng till Cass för poscapennor och ett till block. Per Åke vill ha en öl — pub tvärs över gatan. Museerna har kvällsöppet. British museum har kö men vi kommer in efter 20 minuter. Vi ser Nordic Noir — teckningar, tryck och akvarell av nordiska konstnärer: Munch, Karin Mamma Andersson, Jockum Nordström, Kirkeby, Siri Derkert. Sedan en Japan-utställning, Mesopotamien och Parthenonfrisen. Hem vid 21 — nattsuddare!

Ankomst och dörren som inte ville öppna

Ingen av oss tror att vi sovit, men när klockan ringer märker vi att jo, det hade vi visst. Liza skulle inte tvätta håret men gör det ändå. Ambitiös frukost: äggröra, bacon, glutenfritt bröd, helt okej kaffe. Vi är snabba och effektiva, checkar in. Liza ska bara köpa nagelfil och hudkräm och kommer ut med allt utom hudkräm. Stor suck. Flyget är fullt — har inte folk jobb? Vi missar ett snabbtåg och delar en tramezzino till kaffet. Nu är vi i Rom, och allt har gått imponerande smidigt. Vi promenerar mot hotellet men blir förvirrade innan vi hittar rätt husnummer. Att komma in visar sig vara en utmaning: dörren vägrar öppnas. Ringer värden, som säger att vi inte har internet. Förvirringen ökar. Till slut lyckas vi logga in på hennes wifi — men dörren funkar fortfarande inte. Efter flera försök öppnas den magiskt. Liza är arg. Som fan. Muttrar i en kvart. Vi försöker vila. Kollar restauranger — allt öppnar tidigast 19. Vi letar efter något som öppnar tidigare. Ett ställe öppnar 17.30 men serverar inte mat förrän 19.30. På väg mot affären hittar vi en pinsarestaurang. Först säger de nej, men ändrar sig. Vi slår oss ner klockan 18.18. Maten är helt okej, vi är trötta som örnar. Hem igen, lyckas ta oss in både i huset och lägenheten. "Aldrig mer boende utan reception", säger Liza. Somnar vid 22.

Saluhall, samtidskonst och Santa Maria Maggiore

Efter gårdagens ambitiösa dag är vi båda möra. Liza känner sig sjukare, hostar och har ont i lungorna. Per Åkes knä känns bättre. Förbättrad frukost med mortadella, prosciutto, gorgonzola, majsbröd och vindruvor. Vi går mot metrostation Bologna och råkar gå rakt på en saluhall — underbart ställe med grönsaker, pasta, chark, blommor, rengöringsmedel och toalettpapper. Liza vill bo här. Metron tar oss till Cavour och vi går till den stora utställningshallen. Samtida konst och 1935 års biennal: målningar i stil med Karin Mamma Andersson, stålkonstruktion med huvuden, ett avhugget sjöodjur och keramiska tigrar med kvinnor på tungan. Sedan en utställning om restaurerad konst — imponerande, när Liza väl fattar vad hon tittar på. Lunch i Monti på Via Urbana: dagens rätt till Per Åke, gnocchi med ragù och cikoria till Liza — mycket gott. Vi går till Santa Maria Maggiore, köar in genom jubelporten. Påve begravd där. Mariamässa pågår, så vi ser inte allt, men Liza köper en inplastad kopia av Maria-bilden. Konstnärsbutiken har siesta till 16. Vidare till Termini genom kineskvarteren. Upim — inget köp. Ut på terrassen med vin, öl och chips. Jalusin dämpar ljudet något. Resten av dagen: vila.

Hemresa

Vi är uppe 5.30 trots alarm 6.30. Allt går smidigt förutom att vi knappt kommer ut genom grinden — tur att en dam kom och öppnade. På flygplatsen: cappuccino med havremjölk och croissant. Trötta men nöjda. Liza är besviken över att ha varit sjuk — hade gärna gått ut en kväll, klänning var ju packad. Utöver kaffe, mandlar och böcker har vi knappt shoppat. Liza vill ha olivolja och choklad.

Gamleby till Mårbacka och Sunne

Klockan ringer 05.00 och vi sover gott båda två. Liza duschar, Per Åke kokar kaffe. Swish, swish, allt är förberett: väskor packade och nedburna, ett sista varv genom huset, hämta ditt och datt, packa lunchmaten — och sedan iväg. Vi lämnar Gamleby 06.00, och efter tio minuter kommer Liza på att vi glömt smörgåsmaten: räkost, kaviar och tonfisk på tub. Vi vänder, säger Per Åke. Nej, säger Liza, vi köper nytt. Upp mot Linköping, vägen vi känner väl, sedan mot Motala. Dags för frukost — Brunnby musteri med sin gamla kyrka och restaurang visar sig vara perfekt, med bänkar och bord. Vidare på småvägar genom skogar och mindre orter, en kisspaus och en dricka, mer tallskog och kalhygge, en snabb fika vid en kyrka, genom Degerfors och vidare. Till slut förändras landskapet: vi är i Värmland. Vidderna, bergen som fortsätter och fortsätter, möter himlen. Vackert. Vi är framme på Mårbacka efter 11.00, går runt i trädgården och ner i ladorna på utställningar, och vid tolvtiden dyker Yvonne och Kent upp. Vi lunchar med medhavd picknick och hinner lagom till visningen — en rätt trist guide är vi alla överens om, men vilket vackert hem, med många bokhyllor. Selma Lagerlöf köpte tillbaka Mårbacka 1909, samma år som hon fick Nobelpriset i litteratur. Efteråt fikar vi medan Yvonne och Kent ser Skolutställningen; vi köper inte en bok, men väl skräddmjöl — rostat havre malt till mjöl. Sedan till vandrarhemmet Gylleby, där snabbaste vägen är en grusväg. Mysigt ställe, en halvtimmes vila, och promenad in till Sunne för rådslag: äta upp rester och fylla på förråd, in på ICA och Systembolaget. Middag i värmen, en stund ute i kvällsluften — i morgon är det gympa på gräsmattan 07.30. Skriv så vi kommer ihåg, säger Per Åke och lägger sig i sängen. God natt, fin dag, härligt väder och roligt sällskap.

Zorn i Mora och kvällsbad i Siljan

Vi har sovit bättre båda två, men Liza är trött. Morgonjympa och frukost, och sedan blir det bråttom — Per Åke hänger inte på av lättja, säger han själv, så vi kommer iväg lite sent. Efter tankning utbryter total förvirring: vart tog de vägen? Yvonne ringer — åk ni! Vi följer efter den vita bilen i ganska rakt spår mot Mora, och plötsligt stannar den: Yvonne har inte märkt att vi hängt henne i hasorna i flera timmar. I Mora väntar Zorngården och museet. Vi vandrar i trädgården, äter riskakor i värmen och håller oss i skuggan inför guidningarna — 13.15 och 14.30. Guiden på Zorngården är medryckande, rolig, engagerad och kunnig. Galet hus! Hur rik var Anders Zorn, egentligen, och hur stor roll hade Emma Lamm i hans framgångar? Samlingarna: konst, egyptiska och etruskiska miniatyrer, kyrkokonst, madonnor och reliefer, galen nationalromantisk stil, ett rokokorum till prins Eugen. En jättegod vegansk glass hinner vi med innan nästa visning, där museet visar Zorns bredd som konstnär — måleri, akvareller, skulptur och etsningar. Man kan inte låta bli att fundera: hur skulle Zorns måleri ha utvecklats om han inte varit så besatt av att tjäna pengar? Per Åke konstaterar att Zorngårdens guide är en typisk museiguide och museets guide en typisk museitjänsteman. Matta går vi mot huvudgatan och apoteket — kylbalsam, kortisonsalva och aloe-vera. Sedan blir det bada, säger Liza. Boendet visar sig vara två stugor på en camping, men en trevlig sådan; vi går ner till Siljans strand där Liza och Kent badar, så skönt, och sitter en stund i kvällssolen. Campingens restaurang blir mycket bättre än väntat — mätta och nöjda, två öl var till Kent och Per Åke. Efter många förvirrande samtal om den sena frukosten får vi till slut fyra frukostpåsar att ta med till morgondagen.

Resdagen och första kvällen

Ingen av oss har sovit särskilt mycket — Liza ingenting alls, Per Åke lite. Trots det går resan som smort, ända till Rom där bagaget låter oss vänta i evigheter. Tåg till Termini och tunnelbana till Lepanto. 'Kom ihåg ficktjuvarna', säger Liza, och mycket riktigt dyker en man upp och står alldeles för nära. Vi håller vaksam koll och allt går bra: pass, pengar och plånböcker kvar. Per Åke leder oss till hotellet genom en värme som slår emot som en vägg. Rummet är hyfsat stort, inget lyxpalats men absolut okej; Bruno visar oss in, runt hörnet bakom receptionen. Lunch på en lokal bar — Per Åke bresaola och ost, Liza en tramezzino. Tillbaka för vila. Per Åke går ut och köper vatten, cola, chips och kakor. Liza sover faktiskt en stund, går inte ut mer, läser och somnar om. Lite möra båda två.

Ostia Antica och Lido di Ostia

God morgon, vi sover bra, slöar lite men kommer upp till frukost. Dagens utflykt är Ostia Antica: promenad till Lepanto, tunnelbana, byte vid Termini, tunnelbana och sedan pendeltåg — allt flyter på. En halv liter vatten går åt på vägen, vi hittar en kran och fyller på, och den halvlitern går åt i Ostia Antica. Varmt, stort, imponerande. Dagens bästa: Liza tycker mosaikerna i badet, Per Åke att vi tog oss dit överhuvudtaget. Efter nästan två timmar ger vi upp och åker till Lido di Ostia. Tåget är försenat men kommer, mycket folk, och en vänlig man reser sig så Liza får sitta: 'Har jag blivit så gammal nu?' Stranden ligger bakom ett högt träplank, och innanför döljer sig turistparadiset — turistiga restauranger, badhytter, äcklig mat. Liza dissar direkt. Vi ser skylten mot den avgiftsfria stranden och går dit i vattenbrynet, trötta och mycket varma, men det salta ljumma vattnet lindrar. Sanden är för het att gå upp över — var är flipflopsen när man behöver dem? Till slut hittar vi ett restauranghak runt hörnet, full rulle, maten helt okej och den tar tid, vilket är bra för oss. Sedan missar vi pendeltåget och får vänta en halvtimme; Per Åke går för att köpa glass och kommer tillbaka med cola och choklad. Galet mycket folk på tåget och i tunnelbanan, men vi klarar det. Vi handlar skinka, schampo och en dyr gul persika i en affär som såg roligare ut kvällen innan men har gapande hyllor. Hem, duscha, vila och äta på balkongen. Heldag — imorgon är planen en fotoutställning på Palazzo Bonaparte, om vi orkar.

Bilotti, Carlo Levi och Caravaggio-T-shirts

Liza vaknar bokstavligen med ett skrik, eller snarare av att hon försöker skrika medan Per Åke klappar henne på bröstet. Hon försökte varna sin bror Göran för något, men han hörde inte. Ingen läskig mardröm, men otäck på sitt sätt — ska hon avråda honom från att ta motorcykeln ner till Småland? Han kommer inte att lyssna. Vi somnar om trots den droppande luftkonditioneringen, så IRRITERANDE. Vi vaknar 07.30, ganska möra efter gårdagens långa promenad i värmen, och säger till om AC:n i receptionen — de ska titta på den. Liza har hittat ett litet museum i Giardini Borghese som hon ett tag tror är Moderna museet. Det är varmt när vi klättrar upp till parken från Piazza del Popolo, laddade med vatten. Museet är gratis och visar mest de Chirico, en Andy Warhol av fru och dotter Bilotti — det är mecenaten Carlo Bilottis samling, han var kompis med Warhol, de Chirico och Lichtenstein. Kanske inga favoritkonstnärer, men ändå. Vi kommer ut och sätter oss direkt på en bar: två cola, sitta still, svettas. Per Åke är på G till det stora statliga Moderna museet längre in i parken. 'Stopp och belägg', säger Liza, det blir jättelång väg tillbaka, orkar INTE. Istället går vi till Galleria d'Arte Moderna som visar Carlo Levi och Piero Martina; Levis målningar är väldigt måleriska och vissa tavlor påminner om Soutine. Museet ligger dessutom nere i stan på vägen hem — bra tänkt där, Liza. På Via del Corso går vi förbi en affär som säljer T-shirts med tryck av Caravaggio, och vi får varsin (Liza som inte skulle ha fler T-shirts). Sedan lunchletande ner mot Tibern, där Per Åke dissar det ena stället efter det andra innan vi hittar en fullträff: dyrt, men varsin pastarätt och vitt vin, jättegott, och vi byter efter halva. En kaffe och hem — bara 8 kilometer idag i stället för dryga milen, bra i denna värme. Per Åke sover, Liza gör fel hela tiden i Duolingo. Sedan till den fantastiska vinbutiken vid Piazza Cavour: tre Franciacorta och en Select ska packas i resväskan. I snabbköpet öl, mortadella, majskakor och ost. På terrassen står en mås och snaskar på mortadellan; hen har lyckats göra hål i förpackningen men blir skrämd bort. Dagens bästa: att vi gick rakt på rätt ställen (Per Åke) och Carlo Levi, som också skrivit 'Och Kristus stannade inte i Eboli', plus lunchen (Liza). Middag på balkongen, svalorna borta och ett myggbett som följd. Klockan är 21.10 och vi sitter fortfarande uppe. Och AC:n läcker vidare.

Porta Portese, katalogen och lunchen på Lilli

Jajamensan, ännu en het dag i Rom. Vi sover gott i vårt nya svala rum, trots Lizas farhågor om en för liten säng, och det känns nästan svalt på morgonen — allt är relativt. Frukost på hotellterrassen. Per Åkes förslag på aktivitet är 'hur många fik hinner vi med på en förmiddag', tills Liza kommer på Porta Portese. Det är ju inte så långt, dit kan vi gå, tycker Per Åke — där gick den vilodagen. Vi promenerar genom smala pittoreska gator i söndagslugna Rom. I Trastevere blir det första pausen och Lizas första glass, vegansk choklad, kan inte bli bättre. Sedan in i den evighetslånga gatan med stånd — var det inte mer loppis och hantverk förr, undrar Liza? Mest plast och polyester, några böcker. Till slut viker vi upp mot den stora gatan där loppisen och antikmarknaden finns: nästa gång tar man trammen till mitten och går av, värt att notera. Åka tillbaka, alltså: hitta en tabaccheria som säljer biljetter, gå i värmen, köpa biljetter och cola, sitta och vila — bara 34 grader idag. Först tar vi fel spårvagn och hoppar snabbt av, sedan nästa mot Piazza Venezia. Och där ligger ju Palazzo Bonaparte och bokhandeln med utställningskatalogen. Per Åke köper, vi får brickor med 'bookshop' på och hänga med upp i hissen. Fin bok, Liza blir glad. Dags för lunch: vi går mot Prati, turister och snofsiga ställen som vi dissar det ena efter det andra, viker ner mot Tibern och Liza säger: 'Nu får vi bara sätta oss ner på nästa ställe.' Runt hörnet på en oansenlig gata ligger Lilli, med alla rätter 30–40 kronor billigare än dem vi gått förbi, fler italienare och bokade bord. Prosciutto och mozzarella till förrätt, Amatriciana till Liza och pasta med kycklinglever till Per Åke ('blä', tänker Liza) — men efter halva byter vi tallrik. Det mest genuina stället hittills. Promenad hem över floden, vila, sova, duscha (Per Åke), Duolingo och läsa (Liza). Klockan är strax sex, vi är fortfarande mätta, sitter på vår terrass, hör bilarna och svalorna och känner en lätt vind komma och gå. Vi har det bra.

Möra och den bokade visningen som försvann

Oj, oj, oj, som vi säger — trötta hjältar kommer upp, in på dusch och iväg till frukost; Per Åke sover till närmare åtta, Liza vaknar lite innan. På frågan om vi är möra är svaret ja. Samtal under frukosten: vi försöker lista ut när vi bokat in Palazzo Farnese. Ingen av oss kommer ihåg eller har skrivit upp det, och på rummet letar vi förgäves efter bokningsbekräftelsen. Till slut hittar Per Åke ett kvitto i mejlen, men där står ingen adress. Typiskt. Vi går ut och Liza bestämmer sig för akvarellfärgerna i alla fall: vi köper den sista boxen och lyckas pruta några kronor. Sedan undrar Liza om inte Per Åke skulle köpa nya skor så här näst sista dagen — det blir H&M med kalsonger och shorts, och en skoaffär där båda får nya skor. Dags att gå tillbaka med alla paket, och vila borde vi gjort. Men nähä: vi börjar gå mot en uteterass som verkar trevlig, men de serverar bara mat och alkohol och det är lite för tidigt. Däremot en väldigt fin matbutik som vi upptäcker nu, och bakom den en pytteliten marknad där vi får för oss att vara romare och beställa kaffe vid bardisken. Sedan mot Campo de' Fiori för att närma oss Palazzo Farnese. Det går bra, ett tag, sedan måste Liza stanna vid Piazza Navona och stå still. Sakta, sakta går vi över torget för att hitta ett lunchställe. 'Bestäm du', säger Liza, när vi obeslutsamma står vid ett hörn och varken vet ut eller in. Per Åke tar till slut ett beslut och går in på det enda hipsterstället: öl till honom, cola till Liza och en tramezzini som Per Åke äter det mesta av. Liza har kroknat och inser att hon inte orkar en timmes guidning — varför stannade vi inte på hotellet och VILADE? 'Följ gps:en till hotellet', säger Liza, och vi går ganska rakt på. Per Åke går ut och handlar lunch två: chips. Äta, lyssna, vila; Per Åke stannar också kvar. Väldigt möra båda två. Liza får ett ryck och börjar packa — hur ska allt få plats? Jo, det verkar gå, och svettig blir hon efteråt. Klockan är 18.00 och vi har ätit mer chips, melon, persika och parmesan. Liza vågar inte gå ut på terrassen på grund av myggbetten igår kväll. Imorgon är planen Cinecittà. Idag var det bara 29 grader och det fläktade friskt, men en veckas superhetta har satt sina spår.

Norst-flyg, Saluhallen och konsert i Bergskyrkan

Fyra svenskar åkte norskt till Finland och lyssnade på dansk dirigent. Per Åke och Liza åker upp till Stockholm onsdag eftermiddag, vi kom iväg tidigt och hade flyt hela vägen upp. Bilen packad med tvätt och våra Finlandsryggsäckar. Liza hade inte sovit en blund när klockan ringde 05.00. Duschar och iväg till Arlanda. Allt flyter på fint och vi är i god tid, får cappuccino på flygplatsen. Messar Yvonne, de är på väg. Vi går, och går, och går, avgång från gamla inrikes. 'Flyget gick snabbare än att gå till planet, säger Kent.' På Helsingfors flygplats håller vi på att aldrig komma ut, virrar runt som fyra förvirrade hönor. Blir mötta av en man med skylt: Wallermo, yes taxi till hotellet, första gången för oss. Lyxigt. Lämnar väskor och beger oss ut, Salutorget och Saluhallen nere i hamnen. I hallen lyckas vi, till slut, bestämma var vi skall äta laxsoppa. 'Vad skall vi göra nu?' Vi promenerar, ser Domkyrkan som tronar över staden på ett berg. Fortsätter till järnvägsstationen som också imponerar, staden uppbyggd under 1800-talet med många imponerande byggnader. Så börjar jakten på en Banana split (och bankomat), glassen skall serveras på Fazers café enligt guideboken. Per Åke tar googlemapkommando, nej, nej säger Liza caféet ligger mitt emot stationen. Det finns fler visar det sig. På det andra Fazer säger de att Banana split serveras på caféet på Stockmann. Vi går dit förstås, där finns glass men ingen Banana split. Vi fikar. Yvonne och Kent går och checkar in, Per Åke och Liza går till Nordeuropas största bokhandel(?), kan mycket väl vara sant. Drömmen för bokälskare och livsfarligt för oss. De har dessutom en avdelning för konstnärsmaterial. Vi köper en serie om Matti (om finländskt kynne). Så tillbaks för lite vila, föreslår att vi äter middag på hotellet eftersom vi skall på konsert i bergskyrkan på kvällen. Äter, beställer taxi, klämmer in oss i en Tesla (med näppe). Lite folk redan där när vi kommer, men det blir aldrig fullt. Polisorkester med blås och harpa, nordiska kompositörer, Alfvén det svenska bidraget, några samtida, stor variation i musiken och efter halva konserten går dirigenten över till att tala engelska. Det visar sig att han är dansk och både utbildat sig och arbetat i Helsingfors. Vi promenerar hemåt på lätta fötter. De andra avslutar kvällen i baren på hotellet, inte Liza som är dödstrött.

Sveaborg, Alvar Aalto-café och middag på Kosmos

Vår, Per Åke och Lizas sista dag. Vad skall vi göra idag? Det blir Sveaborg, världsarv trots allt. Sol men kallt idag så perfekt för en båtutflykt. Visar sig vara fler mindre öar hopbundna med små broar. Fastboende i de gamla militäranläggningarna. Vi tar en tur runt en av öarna och sedan in på museet (Per Åke hinner med ett till militärhistoriskt). Tillbaks till stan. Vad ska vi göra? Kent har fått måsskit på sig, vi kommer till slut fram till att det måste betyda tur. Liza, Yvonne och Kent går till Akademiska bokhandeln (igen?). Äter lunch, det blir lite blandat: smoothie, glass och cheesecake, mycket folk (lördag) i det fina Alvar Aalto-designade caféet. Liza köper akvarellfärger (finskt giftfritt märke) och Yvonne två böcker. Yvonne har bokat bord på Kosmos, anrik restaurang med svenskt, finskt, ryskt, franskt... Härlig äldre interiör och vi beställer in klassikern: Vommm??? Att dela på: sill och fårkött i en gegga med potatismos, ser inge vidare ut men smakar fantastiskt. Liza, Yvonne och Kent äter abborre, Per Åke Chateaubriande, fantastisk middag, mätta och nöjda när det är tillbaka till hotellet.

Lucia, Malmö och Turning Torso

Åkte hemifrån fredag 13 december, Lucia. Jag hade försökt boka lussetåg i Malmös kyrkor men inga biljetter fanns, inte teater eller på operan heller — kanske lika bra. Per Åke sov och sov, jag petade på honom men han ville inte gå upp, trodde klockan var 05.30 men när han tittade 07.30. Vi kom iväg hyfsat i tid efter nio. Fem timmar till Malmö. Fikade vid samma ställe som i somras, ovanligt gott tyckte Per Åke. Checkar in, garage i källaren, smidigt. Promenad ner till vattnet, en tur runt Turning Torso. Sedan ner på stan. Vi går in i saluhallen och får en jättegod fika: julmust, saffrans- och pepparkakscheesecake. När vi sitter där kommer en kvinna och sätter sig vid vårt bord: Skall ni också se luciatåget? Vi frågetecken men stannar kvar och får se och lyssna på lucia, vilken tur. Fortsätter gå och gå, till slut tar Liza slut, vill köpa allt inne på Småland. Släpar oss hemåt, hittar inget bra matställe. Per Åke handlar på ICA. Liza funderar på rummet: Varför tar vi inte bilen till Ordrupgaard? Kollar tider, näe, gå fram och tillbaka tar en timme. Efter kyckling och chips kommer vi fram till att det faktiskt inte blir jättemycket dyrare att ta bilen över bron än tåget. Jag betalar säger Liza, kommer inte att orka gå och åka. Tur det.

Överraskningsbrunchen, nattflyget och den dubbelbokade kanalen

Dagen börjar egentligen redan 31 augusti. Liza har planerat överraskningsbrunch för Per Åke. Tyvärr är alla sjuka nästan. Men Max och Felicia kommer, kul och lättsam lunch. Liza tycker vi skall ta en promenad. Per Åke vill dricka öl på Londoner. Eftersom Per Åke fyller år, om en vecka, bestämmer han (tydligen). Pontus D kommer dit och det blir ytterligare en trevlig stund. Tillbaka hem och Liza blir trött, väldigt trött, går i sängen redan 19.30, sover ej. Liza sover inte alls, när hon väl somnat en stund vaknar hon bokstavligen med att skrik. Väcker Per Åke också, som nog sov. Morgonen börjar 03.00 med noll antal sovda timmar för Liza och några för Per Åke. Snabba som blixtar duschar vi och gör oss iordning. Sitter i bilen 03.45. Swish ut till Arlanda, in i terminalen, genom säkerhetsspärren och ingen shopping. Frukost: cappuccino och dela på en pain au chocolat (från igår?). Väldigt trångt ombord på Austrian Airways, men vi får ett glas vatten och choklad. Dessutom snor vi grannens chokladbit för han sover bara. Väl på Wiens flygplats springer vi för att hinna med bytet till Venedig. Vi är nästan sist ombord och får gott om benutrymme. Litet plan, två passagerare på varje sida och här får vi en liten vattenflaska och en kaka. De behövs, oförskämt pigga ändå. Efter 55 minuter landar vi och nu märks det att vi är trötta. Vi tar det lugnt nu säger Liza, inget plan att passa. Per Åke älgar på ändå. Irrar runt utan att hitta vägen till båten. Just det, en trappa upp. In i terminalen och hissen upp. Köper biljett och får oväntat bra hjälp av en allt annat än leende biljettkassörska: 'Näe, det går inga båtar tillbaka så tidigt på morgonen. Ni måste ta bussen, köp enkla båtbiljetter.' Det gör vi. Nu tar flytet tvärstopp och vi får vänta drygt en timme på att komma på en båt. Kön är obönhörligt lång och vi missar två båtar. Liza vimmelkantig. Den tredje kommer vi på och allt är solsken igen. Bokstavligen solsken, varmt som i en bakugn. Äntligen får vi gå av — i Venedig. Nu tar vi bara första bästa restaurang och äter säger Liza. Vi hinner gå några meter och sätter oss till slut på den tredje. En fiskrestaurang, vi beställer: gnocchi med scampi, ruccola och tomat och fiskfyllda ravioli med scampi, ruccola och tomat, öl och vatten att skölja ner det med. Att mat kan smaka så gott. Kan bero på att vi varit igång sedan 03.00 (eller i Lizas fall sedan dagen innan). Klockan är närmare 14.00 när jag betalar och vi går mot hotellet. Länge sedan vi var vid den delen av Venedig. Galet med folk på 'autostradan'. Inne på hotellet (hotell Airone fast i hotell Canals reception) börjar förvirringen. Det tar jättelång tid, är jättevarmt och vi mycket trötta. Dubbelbokning. Det slutar med att vi får ett annat hotellrum i Cannareggio, så vi får gå tillbaka dit vi kom ifrån. Hotellet ligger längst ut, Tre Archi, väl framme rinner det om oss. Det kan hända att jag råkade säga att vi betalat för frukost. Trappor utan hiss, en uppgradering enligt hotell Canals receptionist. Liza helt slut, släpar oss upp till rummet och packar upp. Efter det en välbehövlig dusch. Kommer du somna frågar Per Åke. Tveksamt tror den övertrötta Liza som inte gärna sover på dagen. Räkna till femhundra säger Per Åke. Jag räknar baklänges: inandning 40, utandning 39, redan efter 28 blir det svårt... Vi vaknar 17.58. Skönaste sömnen säger maken. Lite mosig tycker Liza. Planen är att gå och handla lite: tandkräm, duschkräm och hudkräm, vatten och rödbetor. Vi får se om vi kommer ut. Jo då vi kom ut! Jajamän, Liza kom ihåg en affär som fanns i en gammal teater med fantastiska fresker i taket. Så dit gick vi och handlade, först. Och Per Åke kom ihåg en trevlig bar som vi gick till efter handlingen. Där fick vi några cichetti och varsitt glas spumante. Gott och trevligt. På vägen hem slog vi till på en glass- respektive sorbetkula. Dyrt och gott! Promenad hemåt, nöjda med dagen och kvällen. Liza försöker läsa lite men orkar bara avsluta kapitlet. Per Åke frågar saker som jag inte svarar på eftersom jag nästan sover. Inga problem att somna.

Biennalen — Stranieri Ovunque och lemonaden i Serra dei Giardini

Båda vaknat vid sex, Per Åke lite tidigare. Igår var Per Åke trött och hade ont i kroppen. Idag var det min tur, trött. Somnar inte om. Vi pratar lite, överens om att åka till Giardini idag. Jag gör liiite jympa för den stela kroppen och Per Åke duschar. Klara för frukost, kaffet fortfarande jätteäckligt och jag ser fram emot en god kaffe på stan. Vi tar båten till Giardini (45 minuter tar det). Och är där redan klockan 10.00, Biennalen öppnar 10.30 säger Per Åke. Vi går bort till parken innan en kommer fram till ingången till utställningsområdet och tittar på skulpturer. Tillbaka, vad lite folk det är säger Liza. Alltså garderoben öppnar 10.30 men utställningen 11.00. Suck tänker Liza som är trött. Bestämmer oss för att ta en fika i ett trädgårdscafé Per Åke skickat till mig på Instagram. Per Åke vill frifräsa dit. Nej säger Liza som är trött och vi tittar till slut på Per Åkes mobil. Hamnar rätt med en gång. Mysigt ställe (lite trötta på turister), en blomsteraffär i samma paviljong, Serra dei Giardini. Det blir två lemonad istället. Mycket goda. Per Åke berättar något om förra gången och det psykedeliska fiket. Liza fattar ingenting. Per Åke letar i sina album på fejjan, hittar inte, blir arg. Hittar, visar bilden, jaså där säger Liza. På bilden ser vi att vi dricker exakt samma lemonad som förra gången. Oändlig kö, som vanligt, när vi kommer tillbaka. Varför köper vi inte onlinebiljetter innan? Komma ihåg till nästa gång? Liza har bestämt att vi ska se den kurerade utställningen först och inte sist som vi brukar. Titeln är: Stranieri Ovunque — Foreigners Everywhere. Låter spännande eller provocerande. Min tolkning är att curatorn samlat konstnärer födda utanför Europa eller födda i Europa av utomeuropeiska föräldrar. Men vad har de gemensamt? Färgglatt? Per Åke säger att utställningen speglar den nya konsten: positivismen (som vi lärt oss av Pontus). Dags för lunch, vi hoppar psykedeliska kaféet och går till det som finns utomhus. Kö. Och Liza måste hitta en toalett, akut. Det går bra. Per Åke hinner handla. Liza är tillbaka. Näe, en gång till. Sedan klart? Jo, för den här gången. Äter en halv tramezzini. Vill ha en cola och stackars/snälla Per Åke får köa — igen. Så har vi de nationella paviljongerna kvar: Belgien, Spanien, Venezuela, Danmark och nordiska. Då tar Liza slut. Per Åke får se resten själv medan jag sitter i skuggan på en bänk vid utgången. Orkar knappt sitta på bänken. Kan jag lägga mig ner? Mår illa. Per Åke kommer exakt en halvtimme senare. Båten hem. Sällan så härligt att komma till hotellrummet som nu. Vilar. Äter. Klockan är 17.05, väl kämpat idag. Vad hände sedan? Oklart. Vi somnade som stockar innan 21.00. Liza vaknade till och försökte säga God natt, Per Åke reagerade inte.

Åska över Arsenale

Sover länge — igen, eller i alla fall Per Åke. Liza väcker honom 07.17 genom att titta på honom (först på klockan). Vi är sega och trötta men kommer till slut ner till frukosten. Liza jympar lite på morgonen, bra jobbat. Det börjar regna, blixtra och åska redan under Per Åkes morgonpromenad (alltså efter frukost när Liza går upp på rummet för att göra nummer två). Vi ligger kvar i sängen och tittar på regnet, blixtrandet och lyssnar till åskan, nära och långt bort. Till slut när vi tycker att det lugnat ner sig går vi till båthållplatsen. Den kommer om en minut, löjligt bra tajmade. Vi skall till Arsenale och åker 'bakvägen' för att gå av vid Celeste (himlen?). Det duggar och blåser och vi går fel utan karta. Fram med mobilen för att hitta rätt. Går genom trevliga bostadskvarter med barer och affärer. Hittar rätt, kön går framåt i en väldig fart. Skall vi inte börja i andra änden frågar Liza som inte orkar trängas med alla andra som just kommit in. Det gör vi och ser flera nationers utställningar i lugn och ro. (Inga som fastnar, men ändå.) Per Åke lyfter igen problematiken med odemokratiska länders bidrag. De talar om frihet och demokrati, men är diktatoriska. Hur skall vi tolka konstnären? En bild landet vill vila upp? Dags för lunch, vi tappar gajsten tidigare idag. Kaféet eller restaurangen? Per Åke bestämmer restaurangen (mat istället för mackor). Per Åke burgare, Liza sallad och kycklingburgare utan bröd. Dricker cola, behöver snabba kolhydrater. Fortsätter konstvandringen. När vi kommer in i den kurerade delen känner Liza: näe, orkar inte. Får hetsgå mot toalett och utgång. Utmattad, väntar i shopen. Per Åke kommer inte, han står vid ingången och väntar (kommer inte in i mobilen eftersom den laddade ut igår), vi kan inte kommunicera men hittar varandra. Vilken vaporetto ska vi ta? Liza orkar inte tänka. Samma väg som vi kom (fast åt andra hållet då) tycker Per Åke. Då är det bara att gå rakt in på hotellet. Liza mår apkatt. Myrsteg mot hållplatsen. Känns som vi går i timmar (men tar kanske en kvart?). Löjligt tajmade — igen, båten kommer inom några minuter. Vi får plats längst bak och båtfärden går smidigt. Upp på rummet, skönt att vara nära toalett. Dricker cola, äter chips, prosciutto och katrinplommon. Läser. Vi är tillbaka på rummet vid tre? Per Åke handlar efter ett tag, lånar min gula regnkappa och svarta kepan. Det regnar — igen. Smaskat lite mer, chips, prosciutto och katrinplommon. Dricker cola. Läser om Venedig. Nu skriver jag. Det mullrar ute. Klockan är 19.33. Måste vara vaken ett tag till.

Portugals palats, Orient Experience och avskedet på Canal Grande

Vaknar tidigt, orkar inte gå upp, försöker somna om. Det går inte. Per Åke lyssnar på bok, jag försöker jympa lite. Ont i ryggen efter en hel dag i sängen. Vi äter frukost, jag mår apkatt trots vila. Tar oss ut. Båt till Piazzale Roma, köper biljetter till flygbussen. Båt till Accademia, vila på ett 'posh' fik på andra sidan bron. Liza fick te utan vatten och tepåse! Så kan det gå. Vi sitter en stund, ganska länge. Vad skall vi hitta på idag då? Guggenheim har en utställning med Jean Cocteau. I palatset vars trädgård vi sitter har Portugal en utställning (här har vi varit förra året, kommer ihåg palatset men inte utställningen). Vi går in, utsikt mot Canal Grande, galet vacker entrétrappa. Går ut på torget, till en liten smal gata där vi åt cichetti någon av de första gångerna och bredvid en färgaffär där jag köpt färgpulver. Köper en fin anteckningsbok. Nu skall vi inte göra mer bestämmer vi oss för, går till båthållplatsen. Vi lyckas få platser ute i fören (precis som tidigare resa till Accademia). Vilka palats. Vi har bestämt att prova Stanley Tuccis tips på restaurang: Orient Experience. Det börjar sådär, vi får inte sitta där vi vill för det är 'reserverat', not. Hamnar i solen. Per Åke frågar, nej säger de igen och sedan ja. Till slut får vi också beställa, jag vill bara ha en rätt, det får jag inte. När maten väl kommer — mycket gott. Men en liten portion hade räckt för mig. Vågar inte äta upp allt det goda. Vi skall hem och vila, packa, får se om vi kommer ut mer idag. Trötta men mycket nöjda med veckan. Bra att vi tagit det så lugnt idag. Suttit på båt, bara gått lite, suttit och fikat, ätit lunch, bra tempo. Vi går hemåt, sitter på en bänk en stund, går bakvägen hem. Nu får vi inte glömma att gå in i Estlands bidrag som ligger nästan vägg i vägg med hotellet. Vi kommer ihåg. Cool utställning, skulpturer av människor och djur i olika storlekar inne i en kyrka. Vila på rummet. Läsa. Packa. Läsa lite till. Nä nu måste vi gå ut säger Liza annars kommer vi aldrig iväg. Klockan är 18-nånting och den här gången kommer jag ihåg glasögonen. Vi tar båten bestämmer, enkelt när vi har hållplats precis utanför och båten alltid kommer om en minut. Åker hela vägen till San Marco, och får sitta bak. Går igenom Markusplatsen, längs arkaderna. Imponerande torg, solens sista strålar speglar sig i Markuskyrkans fasad. Vackert. Nämen vi tar väl 'ettan' tillbaka längs Canal Grande — igen. Himla bra med sjudagarskort. Vackert. Går av vid Casinot — igen. Liza vill äta något innan sängdags. Skall vi gå till vårt vanliga cichetti-ställe? Per Åke tar Liza i handen och går åt andra hållet. Vart ska vi undrar Liza? Till vårt stammishak säger Per Åke. Men är inte det åt fel håll? Det upptäcker vi säger Per Åke och fortsätter gå, mot hotellet. Det fanns ett hak precis efter hotellet vi går dit. Varsin tramezzini, en cola och en bira till Per Åke på kinahaket blir det. Tre myggbett senare går vi in på hotellet. Imorgon skall vi ta bussen 04.20 från Piazzale Roma. Tar 25 minuter att gå dit. När ska vi gå upp? 03.30 säger Liza, jag duschar nu. Har samma kläder som jag kom i. Nu är klockan 21.13 och vi borde sova. Får se hur det går med det? Om jag känner oss rätt är vi vakna senast 03.00. Men jag är nyduschad och insmord i hela kroppen i alla fall. Så det blir bra.

Gamleby till Lübeck — skog, bro, färja och en gotisk jätte

Per Åke är upp, pigg som en mört klockan 05.15. Vad är klockan, frågar Liza trött? Jag ligger kvar en stund. Efter lite protester är också Liza upp. Duschar, packar det sista och kommer på en massa bra saker i sista stund: en till sjal, kameran, ögondroppar. Vi behöver bara koka varmt vatten och fixa kaffe, mackor och färdkost är redan klart i kylen. 06.00 hade vi sagt men det blev 06.30, bra ändå. Åker genom Småland, skog, skog och åter skog. Nästan ingen trafik alls. Vi stannar och fikar 09.00, sade Per Åke. ??? tänker Liza. 08.30 stannar vi vid en fin sjö och trevlig rastplats (med toaletter). Det står redan två husbilar där och när vi stannat kommer genast fler bilar med människor som har med sig frukost (vi som trodde vi var unikt smarta — not). Skönt med avbrott, vi orkar lite mer skog, ändå rofyllt på något sätt. Tre timmar senare blir skogen ljusare, mer böljande. Vi är i Skåne och nu går det undan (förutom att vi fastnar bakom gigatraktorer). Oj, oj, vi måste hinna stanna innan bron, lite läskigt tycker Per Åke. Svänger av, tankar, köper läsk. Det går inte att handla i Danmark, apdyrt just nu! Inga problem, swish så är vi på bron, i tunneln och på väg till Rödby. Nu är det mycket trafik, många filer och hög fart. Nästa läskiga grej tycker Per Åke — färjan. Det går också bra. Vi är tidiga och äter matsäcken i kön till färjan. Vi går upp på däck, sol och friska vindar. Sedan är det väg 1 till Lübeck, vägarbeten och enfiliga långa sträckor. Inte ens när det är fri fart på autobahn är det läskigt tycker Per Åke (men det är bara tvåfilig motorväg, tänker Liza — vänta tills imorgon när vi ska till Holland). Lizas mobil som har den exakta adressen till hotellet inmatad hittar ingen GPS, skräp. Konstigt nog tar vi rätt avfart. Vi missar hotellet men kommer snabbt tillbaka, och till och med den automatiska incheckningen fungerar! Till slut på hotellrummet. — Behöver du vila en stund innan vi går ut, undrar Per Åke? Och vad svarar Liza? NEJ, självklart INTE! Hur skulle det se ut? Kan säga att så här i efterhand: JÄTTEBRA idé. Att hon aldrig lär sig. Promenerar till domkyrkan, imponerande gotisk gigant, jättestor faktiskt. Vacker, den blir vi lite piggare av. Men eftersom Liza bestämt sig för att det torn Janine rekommenderat ligger i andra änden av staden går vi dit. Hinner med Buddenbrookhuset innan — Thomas Manns familj har bott i huset. Liza kroknar lite, kollar och inser att det Janine rekommenderade ligger åt andra hållet, så det blir varken torn eller marsipantårta. Nu gäller det att hitta restaurang snabbt, ölkällarna stängda till Per Åkes besvikelse. Kastar oss in på första bästa indier, och när vi väl sitter gungar golvet tycker Liza. Maten är jättegod och vi äter med god aptit. Lite piggare orkar vi gå till hotellet. Här kollapsar vi båda två. Per Åke snarkar redan och Liza oroar sig för om hon kommer orka somna. God natt.

Genom Belgien till Honfleur — camembert och en räddande taxi

Vi somnar trots att fönstret vetter mot pubens bakgård. Holland förlorade (2–3 mot Österrike), så det är ganska dämpad stämning trots allt. Jag ligger och andas, gör en yoga nidra, somnar trots att jag är övertrött och det är typ 28 grader i det lilla, lilla rummet (i den lilla, lilla sängen). Liza vaknar efter fyra, toa utanför rummet i korridoren. Somnar inte om, ligger och tittar på fotografier. Till slut vaknar Per Åke också, duschar — och glömmer handduken, lite jobbigt när duschen är i korridoren. Den supertrevliga hotellkillen (alla holländare är supertrevliga) är mycket nyvaken, och kanske blev det lite många öl igår kväll? Frukosten är hipsterfräsch, jag känner mig mosig och gör en norrman (tar med smörgåsen och ett ägg i fickan). Vi kommer iväg 09.00, bra eftersom vi har en lång resdag idag också. Mycket trafik, fartbegränsning på 100 i Holland. Paus och tankning: bra att komma ihåg, det kostar 80 cent att gå på toa, summan dras av i kassan om en handlar. Dyr bensin. Vi fastnar i köer utanför Utrecht och i Antwerpen. Ett kisstopp till i Belgien, där kostar det 1 euro. Plötsligt är vi i Frankrike. Äntligen. Landskapet förändras och blir mer dramatiskt. Vi stannar en gång till, toan gratis, och slår i glädjen till på chips. Vi kör förbi Dunkerque och Calais, en del trafik. Efter Le Havre (jättestor hamn) lugnar trafiken ner sig och vi åker över två kanaler innan vi kommer till Honfleur. Eftersom Liza var något trött imorse hamnade vi helt åt helskotta, åkte fel en gång till in i Honfleurs smala gränder. Vi hittade en parkeringsplats, gick ut och konstaterade att där fanns inget hotell. Till slut hittar GPS:en rätt — adressen på min bokning var skriven med en siffra: 4 istället för bokstäver, fyra. Anländer till hotellet 16.30 efter många timmar i bilen. Hotellrummet som en båthytt, igen. Vi duschar, 28 grader ute. Promenerar in till staden, Liza sur, lite för trött, ingen promenadväg, får gå vid sidan av vägen i rusningstrafik. Honfleur är galet pittoreskt: liten hamn med små, avlånga hus. Jättevackert. Till slut sätter vi oss ner på Père Camembert (kan det bli bättre, undrar Per Åke?). Sallad och ugnsbakad camembert, cider och äppeljuice, normandisk öl. Jag är verkligen helt slut, hur komma hem? Per Åke försöker ringa taxi, ger luren till mig, han lägger på! Liza ger upp. Per Åke hittar en annan taxi, kommer om 15 minuter, vilket den gör. Äktenskapet räddat. Efter avsminkning och tandborstning somnar Liza på stört, innan Per Åke, perfekt.

Bayeuxtapeten, slagfältsmuseet och vidare till Arromanches

Vaknar lite mosiga 07.00, jag jympar lite, kropparna stela efter många timmar i bil. Men nu är det slut på det för ett tag. Vi promenerar in mot Bayeuxtapeten på jakt efter en kaffe. Hittar ingen kaffebar, ger upp, går till museet. Hamnar efter en italiensk grupp. Vi får en audioguide på svenska (!). Fantastiska broderier — smart med guide, vi måste hålla tempo. 58 bilder och Vilhelm Erövraren är kung över England och Normandie (och på den vägen är det). Går upp på den permanenta utställningen och ser en film (på franska) som ger mer kött på benen. Går tillbaka, hoppar in i bilen, tvingar Per Åke att rengöra rutan. Vi åker upp till museet i Bayeux (Bataille de Normandie), aptråkigt och gammalmodigt museum, men många vapen, ammunition och kläder från andra världskriget (inte minst en Boforskanon). Så bär det av till Arromanches-les-Bains, nästan ingen trafik och vi kör nästan rätt med en gång. Parkering bakom hotellet som är svindyr. Vi får inte checka in än. Vandrar lite i stan (det går fort). Äter lunch, begränsat utbud: moules eller burgare. Mätta, bra så. Vandrar runt lite till, sitter, klockan tickar sakta. Så händer allt: beställer cola, flyttar bilen till hotellets parkering och checkar in. Bedagad skönhet kallar Per Åke det. Slappar på sängen, gör planer, kollar kartan. Liza letar affär, hittar en i byn. Efter vila går vi dit, köper vatten, cider, bananer, ost, kyckling, chips — kort sagt lite middag. Tillbaka till hotellet via omvägen, en militärhistorisk kuriosaaffär, en trött tant sitter utanför, jag sätter mig bredvid. Klockan är strax åtta och jag går inte ut mer idag. Släckte lampan vid 22.00.

Pegasus Bridge, Sword Beach och Juno Beach

Hoppas ska en inte göra — tydligen. Somnade inte, Per Åke snarkar, tar hela sängen. Vaknade vid sju av kyrkklockorna, ding, dång hur många gånger som helst. Jag mycket trött, till slut in i dusch. Resedag till Pegasus Memorial. Hyfsat bra museum, informativt och en hel del reliker, såg ändå hyfsat modernt ut. Vi fick en broschyr på svenska och biljettförsäljaren pratade svenska! Galet. Promenerade över nya bron och Per Åke ville fotograferas. Vi hittade platsen där de tre första segelflygplanen landat, jättenära bron. Att de inte blev upptäckta. In i bilen mot Sword Beach. Åker förbi ett jättestort Carrefour. — Det är stängt säger Liza, de stängde 11.45, klockan är 12.30. Per Åke svänger in i alla fall. — Det kommer ut folk, säger Per Åke. Öppet till 12.45 visar det sig. — Vi har en kvart på oss. Vad ville du köpa? — Bara titta, vi kanske skall köpa picknick och sitta på stranden? Sagt och gjort, in och hetshandla. Liza springer och hämtar dricka och vatten, och sista spurten blir tillbaka till fruktavdelningen för att väga aprikoserna. Väl nere på Sword Beach har de mörka molnen samlat sig. Vi sätter oss på en bänk och äter, vi kan ha köpt lite mycket. Det blåser och är kallt så vi går tillbaka till bilen. Åker mot Juno Beach, går ut på stranden (väldig ebb). Sticker in huvudet i det kanadensiska museet. Jag får en svacka och sätter mig utanför. Kustvägen tillbaka till Arromanches-les-Bains. Vackert, har åkt på småvägar genom byar och fält hela dagen, skönt som omväxling mot alla motorvägar vi kört. Den stora frågan är: finns det en p-plats utanför hotellet? Yay, det gick bra. Upp på rummet, vila, läser på om Utah och Omaha Beach som är de stränder vi har kvar. Klockan går, vi tar en strandpromenad och äter middag på hotellet: sjöabborre och en entrecôte, skönt med större meny. Fransmännen har röstat en första omgång idag efter att Macron utlyst nyval. Vi håller tummarna för att Macron sitter kvar. Äntligen lite insmorda fötter också. Nu är klockan 20.30… Somnar…

Sainte-Mère-Église, Utah Beach, Pointe du Hoc och Omaha Beach

Sov gott, vi vaknar båda två innan sju. Vad är klockan frågar Liza? Sju svarar Per Åke. Skall inte kyrkklockorna slå då, undrar Liza. Om en minut säger Per Åke. Ding, dong säger klockan. Per Åke på G (D-dagen) och hoppar in i duschen. Liza gör några solhälsningar. Äter frukost på rummet: riskakor, tomater och lite hummus. Så bär det av till Sainte-Mère-Église, fallskärmsjägaren som fastnade i kyrktornet. Vacker liten kyrka, Liza tänder ljus och Per Åke fotograferar de nygjorda fönstren med fallskärmsjägare. Det är kallt och lätta regnstänk, vi tar en snabb sväng runt torget. Per Åke in i en butik med militärkuriosa, kommer nöjd ut med ny keps och bonnyhatt. Vi går till museet, kö, Per Åke bangar. Hälsar på en glad svensk. Åker till Utah Beach. Tyvärr inget väder för strandpromenad, regnstänk och blåst. Det hindrar dock inte kapplöpningshästar att springa fram och tillbaka. Vilken tur att det finns ett museum att gå in på. Liza lite tveksam men hänger på. Hur många uniformer, vapen eller fordon finns det? Nu har jag sett nog, tänker jag. Verkligen NOG! Dags för Pointe du Hoc där de amerikanska trupperna bokstavligen fick klättra upp för klippan på repstegar. Galet, platsen bevarad med bombkratrar. Vi får inte gå ut till monumentet och bunkern längre på grund av rasrisk. Imponerande. Efter det är det dags för lunch. Vi stannar precis innan Omaha Beach vid vägen och ett privat museum. Burgare, förstås; jag tar en normandisk sallad: tre sorters ost — camembert, livarot och vad jag tror var parmesan — skinka och något annat kött. Gott. Bästa maten hittills. Vi svänger ner till Omaha Beach, där ligger ytterligare ett museum och ett monument. Vi åker till kyrkogården säger Per Åke. Vid den amerikanska kyrkogården finns en stor toalett. Härligt. Vi går genom ett gratismuseum med bilder, texter och rörlig bild. Promenerar längs kyrkogården; Per Åke trodde vi skulle kunna gå ner till stranden men det är avstängt. De långa raderna av vita kors gör starkt intryck. Vi måste gå tillbaka till toaletten, råkar visst gå in på herrarnas — ett helt gäng franska skolgossar rusar in, tur att jag var klar. Skönt att landa på hotellrummet. Nu har vi packat och är redo för avfärd imorgon.

Giverny till Osnabrück — köernas dag

Somnar inte, lite torktumlarsömn. Per Åke har sovit som en stock vilket är perfekt eftersom han skall köra långt idag. Vi kommer iväg vid 08.08. Har packat om lite för att slippa släpa de stora väskorna (som innehåller fler böcker än kläder nu). De drygt två första timmarna kör vi genom det franska landskapet på småvägar och små byar. Trevligt. Kommer upp på motorvägen och stannar för en kaffe (och pain au chocolat till Per Åke). Och precis då kommer pensionärsutflyktsbussen och toakön blir jättelång. Men vi har inte bråttom (?). Heldag i bilen så ingen idé att stressa. Kör och kör genom Frankrike. Nu är det sista chansen för franskt fika. Nu är det sista chansen för att tanka fransk bensin. Nu är sista chansen… säger Liza. Men Frankrike bara fortsätter. Dessvärre hinner vi inte igenom Belgien innan lunch (extremt dåliga vägar och mycket trafik). Vi stannar på ett ställe, finns inte mycket att äta, blir sallader för oss. Kaffe för att pigga upp oss — näe, faktiskt jätteäckligt, det går inte att dricka upp. Fyra timmar kvar. Mycket trafik hela vägen, köer, vägarbeten. Till slut kommer vi av motorvägen och rakt på hotellet. Okej budgethotell, större än de tidigare, lite högre standard. Båda mycket trötta. Liza googlar restauranger i närheten, får upp pizzerior, nej tack. Det skall ligga en asiat nära, vi går dit. Visar sig vara ett köpcentrum, yay. Vi shoppar lite, blir visst vin och lite annat. Äntligen käk: soppan slut, får bli tom ka och friterad anka för Per Åke och en öl. Helt okej. Släcker lampan 21.15, orkar inte läsa längre.

Österlenvändan och hem

Vaknar 06.30, ligger kvar lite och drar oss. Har bestämt oss för att köra Österlenvändan: Ystad, Olof Viktor och Eklaholm (Karl-Fredrik). Sen var det bilkörning många timmar, sen var vi hemma igen! Över 400 mil blev det visst. Nu får vi vila några dagar — och tvätta.

Nationaldagen, bussen söderut och tacos i Köttbyn

Sveriges nationaldag, och vi åker till Köpenhamn. Lugn morgon, vi har gott om tid — bussen går 12.45 från Linköping och vi tar bilen dit. Pratar med grannen som jagat snok i trädgården ner till oss. Matsäck packad, kaffe kokat och resväskorna redo i hallen. Respirr och sista kissen på toa. Lyssnar på spanarna, sommarvackert Sverige. Lite oro för lååång bussresa. I Linköping hittar vi parkering, betalar, hittar busshållplats (inte Norrköping, Liza), kissar på stationen — bussen kommer något sent. Hopp in och på, ganska fullt, stopp i Jönköping, Ljungby, Helsingborg, Lund, Malmö, Kastrup och slutligen Köpenhamn 20.05. I Jönköping och Ljungby pågår nationaldagsfiranden. Lyssnar, läser mig igenom Småland från Jönköping till Ljungby (absolut tråkigaste biten), Per Åke småler mellan varven, vad han nu lyssnar på? Äntligen öppnar sig landskapet, Skåne ändå, saknar landskapet så här års, fina minnen ändå. Sista timmarna går ganska fort, kort tid mellan stoppen och många minnen; vi åkte till Helsingborg och åt middag med Paula, vi såg Mia Skäringer på vår minisemester. Så äntligen framme — bussen har precis bytt hållplats och stannar i princip utanför hotellet, skönt. Checkar in på Cabin Inn, oroväckande likt en hytt på finlandsfärjan. Promenad ner till Köttbyn, Liza vill ha något litet och Per Åke en öl. En ny del: grönsaksbyn har öppnat, mest öl! Vi hittar till slut Hijas de Sanchez och äter tacos och dricker öl, omnämns som ett bra ställe i Köpenhamnsboken och Vagabonds tips på bra restauranger. Mycket gott, vi hann precis beställa innan de stängde 21.00. Promenad tillbaka till hotellet 22.00, aptrötta, sova nu!

Köttbyn, Glyptoteket och jakten på en brevlåda

Liza sover inte/dåligt, propellersömn, vaknar, kisshysteri, blä. Vaknar, Per Åke vaknar strax efter, stirrar in i mobilerna en stund. Vi måste komma ner i matsalen innan nio före ruschen säger Per Åke. Liza hoppar in i duschen och tvättar håret, känns lite bättre (ren i alla fall). I frukostrummet, full kalabalik, två stationer öppna. Vi får frukost utan problem, otroligt flyt med påfyllning av personal. Vi går åt 'andra hållet' från hotellet, mot en bro över järnvägsspåren, och hamnar direkt i Köttbyn. Vandrar mot den där gulliga gatan, vad den nu hette? Kommer dit och går in på Risti för att få något att dricka, espresso till Per Åke och limedricka till Liza. Vi läser dagens Politiken och ser svåra ut, sitter en bra stund, mysigt ställe. Strosar in och ut i butiker på gatan, shoppar — inte. Hittar några secondhandbutiker med kläder, mycket folk i dem. Strosar, Liza föreslår lunch på italienska Mangia som vi gick förbi igår. Vi hittar inte restaurangen men däremot världens minsta hotell (?) som finns med i alla köpenhamnsguider. Nu har vi sett det också. Roligt att upptäcka lite nya delar i staden och inte bara röra sig i de turisttäta kvarteren. Blåser och börjar dugga lite lätt, hittar ingen restaurang men många fik. Nu vill vi ha mat. Liza föreslår Glyptoteket — Vinterträdgården är bäst och även samlingen impressionister. Vi hamnar där, äter lunch och dricker vin, trevligt. Mycket folk såklart, lördag och dåligt väder. Har inte postat mammas vykort, hittade inga brevlådor (kan ha glömt bort det), kommer jag på när jag rotar i väskan. Vi går till de franska målarna, en utställning om byggnaden, och till sist nya delen med Gauguin, Degas och van Gogh — oförskämt många målningar av dem hos en privat samlare. Konstnärer vars tavlor jag tidigare älskat. Nu ser jag dem med andra ögon. Inte lika imponerande, eller är det efter Souitines målningar ögonen ändrats? Nu är det dags för fika. Vi ger inte upp, blir säkert piggare! Näe, men gott var det. Per Åke tar en sista sväng in till the heads. Liza hamnar i shopen, ooops. Handlar inget, frågar efter brevlåda i shopen. De vet inte (trots att de säljer vykort). Jag tänker fan inte åka hem utan att posta det jäkla kortet med ett svindyrt frimärke. Brevlådor måste finnas nere vid turiststråken. Vi går längs med Tivoli och upp på gatan, ser inga brevlådor. Hoppar in i en turistshop och där är en tjej med bättre koll. Det är röda boxar säger hon och visar med händerna hur de ser ut. Jag vet säger jag, men var finns de? Närmast är uppe vid Hovedbanegården säger hon, eller så kan en ladda ner Postnords app (just det, danskjävlarna köpte upp Posten) och se var närmaste finns. Vi går till järnvägsstationen och delar på oss för att vara effektiva. Både jag och Per Åke hittar brevlådor på varsitt håll. Mission completed. Nu vill Liza hem till hotellet. Tillbaka vid 16-tiden. Ingen mer utgång för mig. Slappar, stirrar i mobiler, sover inte. Per Åke går till shoppingcentret Fisketorvet och köper burgare från mcmucken. Fortsatt slappande och zappande, svenska TV4 finns. Nu nyheter. Tips till en själv: köp inte vykort för att skicka i Danmark. Frimärken är jättedyra och alla brevlådor är försvunna! Danska kronan är för stark mot svenska. Det räcker med två övernattningar i Köpenhamn, planera bättre nästa gång.

Wien på sex timmar

Upp klockan 4 för att äta frukost på hotellet på Arlanda. 06.30 lyfte planet till Wien. Två timmar senare landade vi — snabbt genom flygplatsen och ombord på en buss till Westbahnhof, där vi låste in väskorna. Sen följde en sex timmar lång promenad förbi stadens alla sevärdheter, med fika och lunch. Klockan 15 ombord på tåget till Linz, och väl framme checkade vi in på hotellet. Vid 17 ut på stan, sen middag på Klosterhof. Avslutade dagen med en promenad runt Linz gamla stad.

Vykortsvackra Hallstatt

Frukost, sen taxi till biluthyrningsfirman — två timmar senare var vi i Hallstatt. Vykortsvackert med dramatisk geografi. Vi gick fram och tillbaka, fikade lite, sen gick vi till skolan. På hantverksskolan fick vi ett trevligt mottagande och en två timmar lång rundvandring. Sen åkte vi tillbaka till Linz och åt på Klosterhof.

Hemresedagen

Frukost, promenad till tågstationen, tåg direkt till flygplatsen. Flyg hem — och fyra timmar bil hem till Gamleby!

Födelsedagen och 35 grader i Paris

Bra flyt från igår kväll: brum sade bilen upp till Stockholm, brum sade bilen ut till Arlanda. Covidkaoset är över och det är bara att parkera, checka in i automaten, lämna bagaget och swisch genom säkerhetskontrollen. Arlanda byggs om och vi åker Norwegian från gamla delen, där toaletterna är borttagna — smart. En välförtjänt smörgås och cappuccino till frukost. När var vi senast i Paris? Fyra år sedan. Rom? 2015 — skandal. Eftersom Per Åke tvingat Liza att skriva dagbok läser vi om gamla storstadsresor och återupptäcker sådant vi glömt. Per Åke sover på planet som vanligt och Liza läser som vanligt. Trots det känns allt lite nytt och spännande efter pandemin. I Paris väntar inte härlig sommarvärme utan en värmebölja på 35 grader. Fyra hotell på samma gata har nästan samma namn och vi går först in på fel. Rummet vi får saknar luftkonditionering. Ryggsäckarna gör att svetten rinner och vi måste byta kläder. Vi tar nästan första restaurangen vi ser: sallad, vatten, öl och lemonad. Sedan strosar vi i skuggan genom nionde och andra arrondissementen ner till första. Till och med Per Åke strosar i värmen. Vätskepaus på ett hak vid Seine, sedan ännu en med spritz på vägen hem. Vid ett litet torg hittar vi en naturvinsbutik och kommer ut med tre alldeles för dyra flaskor — spritzen kan ha påverkat betalningsviljan. Vi handlar sallad och många flaskor vatten. Hotellrummet är olidligt varmt men har åtminstone en fläkt. Ryggen värker och en blåsa har dykt upp under stortån. Yoga, dusch, eftersvettning och till slut propellersömn.

Monets näckrosor och en stilla hotellkväll

God morgon, tycker Per Åke och tänder lampan. Liza går sömndrucket på toaletten medan Per Åke somnar om. Fransk frukost igen: croissant för maken och baguette med ost och sylt för Liza. Inte ens ägg serveras, men vi får espresso efter teet. Morgonpromenaden i 25 grader känns sval och skön. Vi går längs boulevarderna mot Operan. Planen är Grand Palais, men ett maratonlopp eller liknande gör att vi inte kan gå över Place de la Concorde. I Tuilerierna bestämmer vi oss för Musée de l’Orangerie i stället. Först vila i skuggan; ryggen har redan börjat värka. Paris hundar fascinerar — inga koppel och de hälsar hövligt på varandra. På museet visas en samling med impressionister och Picasso, men Monet sticker ut: ljuset och speglingarna i vattnet. Vi sitter länge framför näckrosorna. På nära håll stora penseldrag åt alla håll, på avstånd tydliga näckrosor, vass och vattenspeglingar. Vi promenerar mot Louvren och vidare mot den gamla börsen, som verkar ha blivit utställningslokal — Pinault, tror vi. Lunch på Poppy: sallad till Liza, burgare till Per Åke och förrädiskt lättdrucken sangria på prosecco. Värmen är överväldigande. Liza köper trosor på H&M eftersom dusch och klädbyte krävs om vi ska orka gå ut igen. På kortaste vägen hem möter vi en lastbil full med brasilianare som spelar musik, med dansande människor på gatan. Vätskepaus vid hotellet. Restaurangen mitt emot, som vi sett fram emot, är söndagsstängd. Vi skriver vykort på rummet — så gamla är vi — men kommer inte iväg igen. Liza läser ut Richard Osmans tredje Torsdagsmordklubben, gympar och lägger fötterna mot väggen. Per Åke ser Wales mot Fiji i rugby-VM; till och med Liza blir engagerad och hejar på Fiji. Vid midnatt stänger vi fönstret och försöker sova med fläkttröskverket på.

Nattresa och ankomst till sagostaden

Efter en nattlig resa till Arlanda, köer och en oväntad genväg genom säkerhetskontrollen landar vi på Marco Polo. Vaporetton till San Marco tar en evighet i hettan, men vi hittar hotellet och går snart ut mot Accademia och Campo Santo Stefano. Grönsakssoppa, friterade sjösaker och en kort promenad räcker; efter Coop-jakt, dusch och vila är första dagen fullbordad.

Biennalens Giardini i 35 grader

Vi går långsamt mot Giardini med colapaus på kajen. Bland paviljongerna möter vi danska kentaurer, samisk historia, polska textila berättelser, svarta sångerskor i Storbritanniens paviljong och monumentala kvinnokroppar i USA:s. Värmen tar ut sin rätt och efter elefanten i huvudutställningen går färden mödosamt tillbaka via Piazza San Marco.

Arsenale, Paradiso och hela Canal Grande

Efter nattens åska tar vi vaporetton till Arsenale. Regnet lättar, köerna rör sig och den kurerade utställningen leder genom måleri, skulptur och en uppbyggd skog. Mexikos suggestiva klänningar stannar i minnet. Efter aperitif på Paradiso åker vi via järnvägsstationen och får plats längst fram på linje ett genom hela Canal Grande.

Morgonbåten till Marco Polo

Vi är nere i lobbyn 06.20 och går till båtplatsen med varsin frukostpåse. Morgonen över lagunen är underbar. På Marco Polo blir det köer, biljettförvirring och till slut kaffe och en riktigt god smörgås innan flyget lyfter mot bytet i Helsingfors.

Milano Centrale och den väldiga Duomo

Tåget från Venedig anländer till den enorma centralstationen efter två och en halv timme. Efter vila i 35 graders värme promenerar vi till Duomo di Milano, en nästan monstruös byggnad som fortfarande förmår slå oss med häpnad. Vi köper biljetter till morgondagen, går länge på jakt efter middag och landar till slut med tonic i hotellets lilla trädgård.

Pinacoteca di Brera och kväll i Navigli

I det gamla klostret vid Brera går samlingen runt hela innergården: Veronese, Tizian, Gentileschi, Caravaggio, Canaletto, Modigliani och Morandi. Efter lunch och vila tar vi metron till Porta Genova och Navigli. Aperitivo vid kanalen, folkspaning, hantverksöl och glass räddar en varm kväll.

Castello Sforzesco och den långa hemresan

Sista dagen går vi till Castello Sforzesco efter nattens regn. Museerna rymmer konst, design och en rekonstruktion av Leonardos takmåleri, medan de branta trapporna väcker höjdskräck. Efter lunch, shopping och flygplats väntar förseningar, missat tåg och till slut taxi från Hyllie. Hemma före midnatt efter en intensiv och minnesvärd resa.

Båtbussen, Frari och Bottiglia

Efter tåg till flygplatsen och en snabb flygresa firar vi semestern med mousserande, chips och nötter. Båtbussen tar oss in i Venedig och trots en hållplats för långt hittar vi hotellet. Vid Frari är den tänkta baren stängd, men Bottiglia bjuder på lokal hantverksöl och en fantastisk ost- och charkbricka. Glass vid en kanal avslutar den heta ankomstdagen.

Arsenale — May You Live In Interesting Times

Arsenales kurerade utställning känns tydligare och mer sammanhållen. Martine Gutierrez iscensatta bilder, Soham Guptas nattporträtt från Kolkata, Ed Atkins gråtande män och Shilpa Guptas mikrofoninstallation gör starkast intryck. Efter den filippinska paviljongens optiska rum, golfbil och butik tar vi båten till San Tomà och vilar på hotellet.

Via Bryssel och Mumbai till Bamboo

Upp 04.00, taxi till Arlanda och flyg till Bryssel. Vi springer genom flygplatsen och hinner med Mumbaiflyget. Åtta timmar och tre filmer senare landar vi strax efter midnatt, sedan försenat inrikesflyg till Goa och en taxiresa med två tyska kvinnor som också ska på retreaten. På Bamboo får vi filtar och somnar. Efter te, fruktsallad och en disig strandpromenad får vi checka in. Brunch, två timmars sömn och mitt första yogapass på ett år — jobbigt som fan, men skönt. Per Åke vinner middagen med paneer i tomatsås.

Retreatens rytm

Ny regim: frukost 07.00. Per Åke vandrar till Palolem, men Patnem är nog bättre. Jag gör slow flow med Jennie, badar klockan tolv, läser i loungen och avslutar med yin restorative. Till efterrätt friterad banan med chokladsås. Trummor och smällare varslar om Holi.

Rådgivning, massage och yoga nidra

Propellersömn från tre på natten. Rådgivning med Stu: stretcha vänster, stärk höger. Per Åke kommer tillbaka från massagen oljig som ett oljefat. Yin med Mel, Apus projekt No Nasties vid middagen och en mycket skön yoga nidra med Josefine.

Bröllopsdag på stranden

Godmorgon älskling, happy anniversary. En ledig dag med ett enda pass mot oro. Vi läser, dricker cola, badar och promenerar; Per Åke hämtar ren tvätt. Söndagens bakåtböjningar mot nedstämdhet fungerar bra trots enorm träningsvärk, och jag skippar chantingen för att prata med tyskorna.

Panjim och de portugisiska kvarteren

Ett sista dopp, hejdå och två timmar i varm taxi till Panjim. Prinsessäng, varm dusch och luftkonditionering. Vi strövar bland färgglada hus och ruiner i de portugisiska kvarteren. Min vegetable xacuti är inte god, men de friterade grönsakerna räddar kvällen. Strömavbrott på natten, och fredagen blir långsam i hettan: cola på ett svalt hotell, galleri och lunch på ett ställe som håller på att gentrifieras.

Förseningar och Boulevard Saint-Michel

Börjar inte bra. Planet är försenat — Per Åke häller ut rödtjut ur en hundrakronorsflaska i handfatet — och Charles de Gaulle är en hysterisk, stor och futuristisk flygplats. Men flytet in mot Paris är bra, rätt RER, av vid Luxemburgträdgården och sedan går vi åt fel håll. Det lilla hotellet på Boulevard Saint-Michel har ett litet rum, men badrock och tofflor ingår. Tjusigt värre. Middag på en helt okej bistro i närheten med en trevlig kypare.

Medeltidsmuseet, Mouffetard och Marais

Vi sover gott, äter härlig frukost och packar snabbt; väskorna lämnas på hotellet. Ner till medeltidsmuseet Musée de Cluny — mest imponerande är delarna av det romerska badet, och gobelängerna: Damen och enhörningen. Per Åke vill promenera rue Mouffetard, vi går dit och fikar vid torget. En liten dipp i samvaron där — jag har fel i orienteringen och Per Åke blir sur. Vid Sorbonne är restaurangen från guideboken stängd, så vi går över till Marais, varning för trötthetschock, och landar på en italiensk restaurang: en trerättersmeny senare är vi mätta och nöjda. Löjligt dyrt men gott te på Mariage Frères, julmarknad och fika på Shakespeare and Company. Tillbaka till hotellet, ut till flygplatsen, rätt terminal (2), rätt säkerhetskontroll. Jag köper julklapp till Per Åke — fyra flaskor champagne — och läser ut Små vita lögner på planet; en vecka senare kommer jag knappt ihåg vad den handlar om. Lättläst? Sen landing, taxi hela vägen hem, skönt men sent.

Regn över Ströget

Vi anländer till ett regnigt Köpenhamn och följer Ströget till hotellet — när det öser så att man knappt ser framför sig hoppar vi in på en pub. Vi bestämmer oss för att hänga på rummet och ta det lugnt: ost, korv, chips och vindruvor införskaffas, och vi glor på tv. Något var bra, tror jag, men jag minns inte vad.

Louisiana i duggregnet och ett bud på huset

Frukost på fina bokkaféet mittemot hotellet — fina böcker, fina sjalar, fina väskor, fina allt, dock enklare frukost: kaffe, fralla, smör och ost. Tåget från Nørreport till Louisiana, mycket folk på museet: samlingsutställning, Poul Gernes och Picassoteckningar. Vi äter buffé ute i lätt duggregn och stannar ett par timmar medan regnet fortsätter. Hemma igen bestämmer vi oss: vi lägger budet — 1 825 000 kronor. Jag läser, Per Åke tittar på film, och ingen budar över. Än. Middag ute? Näe. Per Åke handlar och smaskar i sängen, vi tittar på Morden i Midsomer — helt hysteriskt — och plötsligt är klockan midnatt.

Palermo, solnedgång och buss till Cefalù

Vi landar på Palermos flygplats runt klockan 20.00 — en vacker solnedgång över havet. Sedan två timmar på buss till Cefalù. OK hotell, vi går och äter pizza och är tillbaka klockan 23.30.

Stranden, vulkanstenen och poolen

Vaknar klockan 07.00 — jag hade glömt stänga av klockan — småslumrar till åtta och ner till frukost 08.30. OK frukost med frukt och cornetto. Sen ner till stranden, går fram och tillbaka, sätter ett tag vid hamnen innan vi går bland vulkanstenarna bakom gamla stan. Ost och öl på en bar innan vi handlar: frukt, chark, vin, vatten — sen hem och badar i poolen. Vid sjutiden ner till strandpromenaden och sätter oss med spritz och vittvin. Trevligt ställe, så vi blir kvar och äter middag där med pasta och fisk! De har bra vin på glas också, så det blir ett glas till. Sen hem, jättemätta!

Stranden, poolen och solnedgången

Nere vid frukosten före nio, sen stranden som vanligt. Tänkte gå upp på klippan men Per Åke vägrade! Lunch på stan, sen poolen och vinplugg. 19.30 ner till affären och köper färdiga mackor, sen ner till stranden och tittar på solnedgången. Liten promenad innan vi går hem igen för att läsa och plugga.

Samma rutiner och hemresa

Fredag och lördag samma rutiner som alla de andra dagarna! Sen åkte vi hem.

Spanska trappan och Monti

Det börjar tidigt — för tidigt för någon. Rest and Fly på Arlanda, sovhytt. Incheckade och taggade, vårt plan går från gamla delen men vi hinner med taxfreeshopping. Frukost: cappuccino och focaccia. Per Åke sover på planet, jag har med mig bok, trött men det går hyfsat. Vi hittar tåget och åker in till Termini, promenerar till hotellet, lämnar väskor och går ut på stan. Spanska trappan — turister men inget te, fönstershoppar på Furla. Skulle till Campo dei Fiori men hittar fortfarande inte; köper en väska på vägen, julklapp från Per Åke — nytt koncept, välj mönster och färg på handtag och axelrem. Röd väska, surprise. Hittar fortfarande inte, äter lunch på ett organiskt slow food-ställe — gott, pasta och köttbullar — och börjar landa i Rom. Hittar Piazza Navona, Per Åke kollar kartan och vi går mot Campo dei Fiori, väldigt turistiskt på marknaden nuförtiden. Promenerar tillbaks mot hotellet, handlar vatten och chips, landar i sängen. Jag läser, Per Åke sover — hans sömn nio timmar, min fyra. Till vår stora förvåning är det kallt i Rom: utlovat 17 grader, men tre när vi lyfter från Arlanda och fyra när vi landar. Tur jag tog med handskar och mössa. Vi promenerar ner till Via Urbana, vår nya favoritgata i Monti, och hittar en julmarknad med konsthantverk — jag köper en sjal i kashmereull. Dags för middag på Urbana 47: jag äter glad kyckling med kastanj och cicoria, Per Åke långkok med potatismos och blomkål, allt mycket gott. Hem, landar i sängen; klockan är tio och vi gick upp fyra imorse. Bra dag.

Vatikanmuseerna och Sixtinska kapellet

Same procedure. Apelsin till frukost, alltid bra. Nytt försök på Vatikanmuseerna — den här gången Metro, två biljetter à 3 euro som räcker i 100 minuter. Nästan ingen kö i jämförelse med igår, allt går smidigt. Vi börjar med Pinakoteket, som vi båda missat tidigare: Filippo Lippi med flera, men framförallt en Caravaggio som sticker ut så fort man kommer in i salen. Några Bernini-statyer — en ängel och två huvuden i lera under restaurering, spännande att se materialen. Wouters målning Adam och Eva innehåller inte mindre än 120 djur, imponerande. Sedan den långa vandringen mot Sixtinska kapellet. På vägen överraskningar: Matisses prästkappa gjord när han dekorerade kapellet i Vence, teckningar och mönstren i fönstren; målningar av Marc Chagall med geten; Francis Bacon-porträtt. Kartgången med det hysteriska taket. Väl inne i kapellet: imponerande — skapelsen, Gud och Michelangelo själv som en hängande hud. Hysteriskt mycket folk, de tränger på; vi går snabbt mot utgången men hinner köpa några julkulor. Helt slut, motstår frestelsen att äta på plats — ser mer ut som en skolbespisning. Bort, bort, förbi inkastare till restauranger och guider. Vi går och går, håller på att bli en gå-och-leta-restaurang-men-inte-hitta, men som ett under dyker ett hål i väggen upp. Pasta förstås, mycket gott, vin och livet är toppen igen. Försöker hitta en enoteca men struntar i det och lyckas gå rakt på. Inte mer? Jo, hela källaren uppenbarar sig. Jag köper två flaskor i julklapp till Per Åke — en Barolo och en flaska från 2000. Hittar konstbutiken också, stor och fin. Per Åke släpar fyra vinflaskor, plus korv på Campo dei Fiori, frukt och chips. Redo för en hotellkväll på rummet. Vi går — fel, hamnar nere vid Tibern, helt borta, vänder och går tillbaka. Tryffelkorv och chips, mätta och belåtna på sängen. Klockan 20.23, snart får vi sova.

Balthus, Babingtons och Caravaggio

Vad göra på julafton i Rom? Vi kan alltid gå på en utställning. Quirinalen har en utställning av Balthus — ingen vi känner till sedan tidigare, 1900-talskonstnär, modern, lite surrealistiskt. Jobbar skickligt med perspektiv som skapar djup och rum, men förbehållen för halvnakna flickor förtar intrycken. Promenerar ner mot Spanska trappan; Per Åke föreslår lunch på Babingtons tearoom — varför inte, det är ju jul. Via Fontana di Trevi, mycket folk. Jag föreslår en promenad längs Via del Corso; mycket folk, men Per Åke hittar skor han köper. Ner till Piazza del Popolo, in i kyrkan med två Caravaggio — värt varje euro; vi blir utslängda när de stänger, tur att vi hann in. Vandrar tillbaks mot Spanska trappan, får bord inne på Babington — som att förflyttas till en annan värld. High noon tea: smörgåsar (den med gurkan godast), scones med sylt och grädde, kakor, champagne och grönt vaniljete. Mysigt och fullt med turister och italienare. Promenaden fortsätter: Pantheon, Piazza Navona, Campo dei Fiori — nu hittar jag i stan igen. Per Åke hittar ett par byxor. En delikatess Per Åke varit sugen på har stängt under julen. Hemåt via Kapitolium, ner till Colosseum, sedan mot hotellet för vila. Jag läser, Per Åke fixar med paddan. Orkar vi gå ut ikväll? Näe — Per Åke hämtar öl och chips, allt är stängt. Jag har ont i halsen och lite frossa. Kul i jul. Sammantaget en bra julafton — vi har fått tag i våra föräldrar och sagt God jul.

MAXXI och sista romerska kvällen

Hur gör vi för att ta det lugnt? Vi vet inte. Velar hit och dit sista dagen. Mitt förslag: köp ett 24-timmarskort och åk till MAXXI, museum vi aldrig lyckats ta oss till. Jag känner mig äventyrlig — nya vyer. Tunnelbanan vid Cavour — Termini är så jäkla tråkigt, tycker Per Åke, och jag håller med. Byter vid Termini — proppfullt, hjälp. Av vid Popolo, hittar spårvagnen som kommer precis. Vi åker, vet inte riktigt var vi ska av, men efter en stadion och ett auditorium går vi av — rakt på en cool byggnad. Vi börjar längst upp med en italiensk fotograf, fortsätter ner genom den permanenta utställningen — arkitektoniska moderna verk. En korean med färgglada readymades, en mexikan som bygger instrument av nedmonterade vapen, spännande. Sedan en omfattande utställning om Istanbul, lite svår att ta till sig. Fikar i entréhallen, nöjda — kul att vi kom iväg. Bokshoppen, handlar. Spårvagnen tillbaks. Fika i parken? Ja, vi tar trappan upp — mycket folk, cyklar, trampbil, segways och ett gäng på inlines som stajlar. Hittar ett fik: dryck och smörgås, tramezzino. Promenad till Spanska trappan, tunnelbanan tillbaks. Per Åke längtar till en bar vi sett — vin och öl. Efter tio minuter väller det in folk som tar kaffe i baren; de spelar jazz. Vi slappar, går igenom Per Åkes bok om film — tusen frågor om film — men han kommer bara på Annie Hall och Manhattan, alla andra namn har han glömt. Till hotellet. Jag packar — sex flaskor vin — ganska snabbt. Slappar, lyssnar på Beatles på Spotify; alla album släpptes för en dag sedan. Tanken är middag i Monti — sista middagen i Rom, för den här gången. Nästa gång ska jag ha en shoppingbudget: väska från Furla och klänning från en affär här nere i Monti. God natt.

Bethnal Green och en muslimsk restaurang

Klockan ringde 04.30 — din klocka, inte min, trots att jag ställt den. Per Åke sovit som en stock, hoppar upp när klockan ringer. Jag trött, arg, sovit mycket dåligt — kunde inte somna, vaknade igen, mardrömsaktigt. Mess från Norwegian: flyget försenat två timmar. Två timmar. Surar, duschar i alla fall, åker ut till Arlanda. Vi får en voucher var på 100 kronor. Incheckning flyter på bra, men vouchern gäller inte på Joe and the Juices. Vi får frukost, smoothie, kaffe och en halv smörgås — sur servering, men vi får en extra smörgås eftersom Per Åke hinner äta upp sin halva. Lite segt att vänta så länge. Landar, tar tåg in till Victoria station, fram till Bethnal Green — på väg att gentrifieras, men inte riktigt. Lämnar väskorna på hotellet, lunchdags. Hittar en vegetarisk restaurang i området, promenerar dit i regnet, går in på V&A Child museum — väldigt hög ljudvolym. Regnet avstannar något. Vi hittar caféet, beställer mat och Ginger Beer — gott och mycket mysigt, the Gallery Café, Old Ford Road. Promenerar tillbaks, handlar lite, hittar en affär med konstnärsmaterial — jättefin, inte så dyrt. Strövar i området, regnar lätt, hittar inget mysigt fik. Till hotellet, checkar in — rent, i övrigt inte mycket att orda om. Byter om, raggardusch och iväg mot Old Bank of England pub. Dan, Erika, Joel och Freja dyker upp. Överraskning — till deras hotell, drinkar i lobbyn, fint hotell. Får kaffe på hotellrummet, sedan taxi till restaurang. Vi hamnar vid moskén i det muslimska området, fullt tryck på restaurangen, hög ljudvolym, men ingen alkohol serveras. Joel springer iväg och handlar på Tesco — öl och vin. Vi beställer framförallt vegetariskt, ljuvlig mat, lite stark. Freja ser inte pigg ut, går ut, kommer tillbaks men är inte med. Till slut går hon och Erika ut, Dan betalar, Freja får panikångest. De tar en taxi tillbaka till hotellet. Vi tar tunnelbanan. Så skönt att komma tillbaks. Rugby på tv:n — Rugby-VM inleds idag, England möter Fiji. Sooovaaa!

Tate Modern, Regent Street och Gatwick

Vaknar ganska tidigt, duschar, engelsk frukost för Per Åke igen. God yoghurt och granola från kväkarna. Mess från Erika — de kan inte hänga med oss. Checkar ut, Travelodge, helt ok budgethotell, rent, men väldigt standardiserat. Vi har hela dagen för oss själva, åker ner till Tate Modern och ser deras nyöppnade utställning — pop art, spännande med konstnärer från Sydamerika, Östeuropa och Spanien. Politiskt, kritiskt, roliga guldkorn: den ihopsydda röda regnkappan, Öivind Fahlströms film, plakat med Bob Hope och ett med Mao Zedong — förbipasserande får frågan: Are you happy? Många feminister representerade, samt den första tavlan av en japan. Färgstarkt, burleskt, plast, speglar, installationsaktigt. Vi bestämmer oss för att se de permanenta utställningarna också — Niki de Saint Phalle, Cy Twombly med röda cirklar (Per Åke känner igen en konstnär — Baselitz, som vi såg på Biennalen i somras). Lunch på Tate, högst upp med fönsterbord mot Themsen, en fika också. Jag är trött men Per Åke tycker att vi ska ta sista våningen också — Gerhard Richter har ett helt rum med sex målningar där han drar färg över dukarna. Rothko har ett helt rum med dämpad belysning, tavlor att meditera till. Vi åker till Marble Arch och hittar Monsoon — min favoritaffär — en blus, lila och orange. För trötta för att göra nåt mer, åker till Victoria station och går på puben — öl och cider. Ut till Gatwick, tidigt, köper tusen tidningar. Äter hamburgare på Wondertree — kaliforniskt, är vi överens om. Jag äter en av de godaste hamburgarna ever: kyckling med avokado, brödet gott också. Nu hoppas vi på att flighten fått en gate att gå till.

Ankomst och första rundan

Landar 10.30, båt till San Marco via Murano och Lido — lagunen i juniljus, palatsen speglar sig i vattnet. Ok mellanhotell, vi lämnar väskorna och lunchar mittemot hotellet. Sen den första rundan: Rialto, marknaden, Accademia. Spritz och prosecco vid en bacaro, ciccheti som alltid i Venedig. Guggenheim har 150 meters kö, så vi väljer Accademia di Belle Arti istället — svindyrt men en fantastisk fisk- och skalldjurstallrik vid ett fönster mot kanalen. Staden är varm och full av biennalbesökare; vi orienterar oss inför morgondagen.

Palazzo Ducale och Jenny Holzer

Palazzo Ducale — gotikens triumf, dogernas salar, bron över Sigharnas bro. Museo Correr vid andra änden av piazzan, och en överraskning: Jenny Holzers War Paintings — röda och svarta dukar där text och kropp möts, en andra röstning av krig och språk. Vi promenerar längs Riva degli Schiavoni, fikar, återvänder mot Rialto. En sen middag med pasta och vittvin; kanalen är gyllen i skymningen.

Rialto och hemresa

Sista morgonen: Rialto-marknaden en gång till, fiskdisken och frukten, en sista spritz. Packar, tar båten till flygplatsen via Köpenhamn — en lång dag med väntan, men biennalen bär vi med oss hem i minnet.

Lång tågresa

Lång tågresa, äntligen på hotellet — nu attacksova!

Kødbyen, smørrebrød och påskfest

Woaw, jag sover till 08.20, tror jag länge. Tills Per Åke kommer på: är det inte sommartid? Hans armbandsur visade en timme tidigare, så egentligen var klockan 07.29, men i alla fall. Vi somnade väl 21.30. Så bra sovet, Liza. Jordgubbar och banan till frukost. Lämnar väskor på hotellet. Promenad, morgoncappuccino med sojamjölk — gott. Glyptoteket öppnar först klockan 11.00, men vi går dit och kikar in. Promenerar in i Vesterbro, kommer till Kødbyen, gamla slakthusområdet, nu med många restauranger — de som Pontus tipsat om. Nya upptäckter. Hem till Maria och Mikael, får smørrebrød och öl och snaps. Vi har bjudit in oss själva till påskfesten med deras vänner Peter och David. Trevligt, god mat. Maria blir för full, pratar och sjunger mellan varven, ger bort kläder, vill ge mig en Max Mara-jacka. Lyckas övertyga henne om att den passar bättre på henne. Maria mer och mer obegriplig, jag vill gå. Promenerar Strøget, fika och juice på Magasin du Nord, Joe & the Juice. Till hotellet och sedan stationen, får gå långt till tåget. Nu sitter vi här. Tullen gick precis igenom vagnen.

Orly och Le Petit Fer à Cheval

Lång vägfärd mot vägs ände? Börjar bra. Liza har glömt koden till Visa-kortet. Blä. Men vi kommer till Arlanda och lyckas checka in, och kan ta ut kontanter på Forex — lättnadens suck. Planet landar halv nio på Orly. Vi är på hotellet halv tio. Sedan går vi ut på stan för att leta reda på Marie och Pontus. Hittar dem på Le Petit Fer à Cheval, där blir det lite vin innan vi kommer tillbaka och i säng! Gubbarna drack vin och tanterna whiskey. Somnade som stockar båda två. Sov gott.

Monet och Soutine på l'Orangerie

Två trötta vrak lyckas ta sig ner till frukosten kl. tio och kommer i samspråk med ett holländskt par. Sedan går vi till Musée de l'Orangerie och tittar på Monet, Cézanne och de andra impressionisterna — och den galna ryssen Soutine. Sedan långlunch på en trevlig bistro innan vi går hem och vilar ett tag. En riktigt fransk söndag. Men alla butiker i stan är stängda, lite ovanligt för europeiska storstäder där Mammon är Gud. Men inte i Paris, här är det arbetsrätten som gäller! Vi är sugna på en ost- och charkbricka till middag efter två dagars trerättersmenyer. Så vi vandrar lite i Marais — jag är trött, orkar inte gå. Sätter oss och tar något att dricka. Hittar till restaurangen som Pontus och Marie rekommenderat. Stängd. Nähä. Strosar runt, går förbi en ekologisk snabbmatskedja — den tar vi. Jag morotssoppa och Per Åke äggröra och lax. Alldeles tillräckligt. Jag har proppat i mig lite väl många katrinplommon. Liza, varför gör du alltid så? Vi går hemåt med uppblåsta magar. Per Åke köper Cola. Det lugnar sig. Vi läser, somnar, sover och drömmer mycket.

Höghastighetståget och poolen på taket

Sover dåligt, vaknar tidigt. Dusch, frukost och iväg — vi är effektiva när vi sätter fart. På tågstationen Atocha Renfe redan 07.45; tåget går 08.30. Väskorna klarar säkerhetskontrollen. Tåget går i 299 km i timmen, från ett platt och sterilt högplatålandskap till ett mer böljande och grönskande. Per Åke undrar hur lång tid det kan ta från Barcelona till Madrid — det måste ta längre, det är ju uppförsbacke hela vägen? Stannar i Zaragoza och Tarragona, kommer in i Barcelona via industriområden och sedan ner under jorden. När vi väl förstår vilken tunnelbana vi ska ta trummar vi på i gångarna. En säkerhetsvakt kommer ifatt Per Åke och varnar för ficktjuvar — eller har han sett några följa efter oss? Oklart, men han går igenom hela tunnelbanan. Vi klarar oss, peppar, peppar. Direkt till hotellet: lite designhotell, fint stort rum — och en pool på taket! På terassen ligger svenskarna. Frukosten kostar 12 euro, för en eller två är oklart? Vi låser in visakortet — blir lite paranoid av vakten — och hamnar på Per Åkes favorittapasbar, konstigt. Äter mycket, mums. Liza vill gå ner till Medelhavet, Per Åke vill promenera hela stranden. Vi blir trötta. Fikar i skuggan, går mot hotellet förbi massor av fina klädaffärer. Per Åke får flip-flops och Liza en solcowboyhatt. Jag har köpt torkade aprikoser på marknaden i Barceloneta och äter dem på vägen hem — kanske inte så bra? Hela havet stormar. Per Åke går upp på terassen och röker resans första cigarr. Jag håller mig på hotellrummet: feber? För mycket sol? Per Åke får gå ut och köpa skinka och annat gott — vi får se vad han kommer hem med.

CCCB, nya boots och VM-finalen

I dag är det Per Åkes dag — han vill promenera i kvarteren, inte ligga på playan. Frukost mittemot hotellet: kaffe, smörgås och juice för 9 pengar (hotellfrukosten kostar 12 per person). Men Liza mår inte bra. Upp till Santa Maria del Pi — ingen matmarknad i dag — och ut på Ramblan. På Plaça Reial är mynt- och frimärkesmarknaden igång; vårt gamla hak är inte kvar, eller i alla fall uppsnofsat sedan sist, nio år sedan. Mot de moderna museerna, mycket folk överallt. Vi börjar på CCCB, där vi aldrig varit: först utställningen Metamorphosis — fantasy visions av Starewitch, Švankmajer och Brothers Quay, aldrig hört talas om någon av dem. Bäst är Starewitch, polacken som flyttade till Paris — berättelser om gräshoppor och djur, imponerande hur han arbetade med dockor. Tjecken Švankmajer är mest galen: ett par som får en träbit som bäbis? De sista, amerikanska tvillingbröder bosatta i England, gör mörka filmer jag inte riktigt orkar ta till mig. Andra utställningen: Big Bang Data, om dataexplosionen i vår samtid — intressant, men vi går snabbt igenom. Lunch på museets restaurang, gott och välbehövligt. På affärsgågatan Portal de l'Àngel hittar Per Åke ett par boots — turkosa, beige och orange. De bara skriker "Liza"! Per Åke köper dem, tack älskling. Kaffe, upp på taket: Liza läser Kaffe med rån, Per Åke röker cigarr. Till slut får vi plats i solen vid poolen — skön sen eftermiddag. Middag? Liza fortfarande jättemätt. Vi promenerar i nya kvarter; min vänstersko börjar låta, sedan fastnar hela sulan — trasig sko, Per Åke hämtar nya på hotellet. Det är ju hans dag, så det blir tapas på Sagardi. Mmmm. 0–0 Tyskland–Argentina. Tillbaka på hotellet: fortfarande 0–0, förlängning — och sen pang! 1–0 till Tyskland. Tyskland är världsmästare 2014!

Picasso, Tàpies och hemresedagen

Sista dagen i Barcelona. "Gå tidigt till museerna", står det i alla guideböcker — men till Picassomuseet är det redan kö. Vi har museikortet, sex museer för 30 euro, och kan gå förbi hela kön. Alltid något. Vi ser Picassos replik av Velázquez porträtt av kung Felipe IV och hans Las Meninas; annars egentligen inte jätteintressant. Vi avverkar museet på en timme. Nästa: Fundació Antoni Tàpies vid Passeig de Gràcia. En tillfällig utställning av Kerry James Marshall, som målar afroamerikaner i realistisk stil; Tàpies själv som en blandning av Miró och Dalí. Kaffe på en bar — ska vi gå till det sista museet och avverka alla sex? Men det moderna museet är stängt när vi kommer fram. Lika bra det — vem orkar tre museer på en dag? Till hamnen, promenad. Till hotellet: jag packar i två timmar och lyckas fördela jämnt i väskorna — men de är fulla. "Vi tar taxi till flygplatsen", säger Per Åke. Oki, säger jag. Sista kvällen: spritz, tapas på Sagardi och middag på en restaurang vi varit på tidigare — vit sparris, katalanska ostar och katalanskt kallskuret. Mums. Tidiga, promenerar hem. I morgon resdag.

Resdagen

Vaknar tidigt, tidigt. Usch, buss från Lindhagensgatan — men det är ljust ute, lite svalt. Vi missar första bussen; den andra är långt ifrån tom: fler resväskor, någon på väg till jobbet, någon annan hem. Busschauffören definitivt på väg hem. Jag checkar in lite för snabbt och vi får inte platser bredvid varandra. Fullt plan ner. Annars går det mesta smidigt; vi går nästan direkt på hotellet, efter att Liza vänt rätt på kartan. Trötta men nöjda går vi ut och lunchar — Per Åke letar bestämt efter tapas på bröd. Vi hittar ett trevligt (om än dyrt) ställe nära slottet, Palacio Real, och myser med öl. Promenad till Mercado de San Miguel: gammal marknad med tapas, skinka, ostar och drycker, myller av folk — hit måste vi gå! Vi missar Plaza Mayor, går lite vilse, men hamnar rätt. Röda korset firar 150 år: stort kors på torget, hattar och flamencoprylar i affärerna. In på El Corte Inglés för juice, vatten och frukt; tunnelbana hem — vi har ingen aning om var vi kommer upp och går först helt fel. Till hotellet, trötta som örnar. Sover lite. Och lite till.

Loppisen El Rastro och Chueca

Sover som en stock, vaknar 08.45. Vi tar tuben till söndagens loppis, El Rastro: först antikmarknad, sedan gamla grejor och nyare saker — krimskrams mest, plus en liten sidogata med ramar och tavlor av skiftande kvalitet. Två timmar senare är vi klara. Vidare till Mercado de San Miguel. Mums: jag äter dyrt — gazpacho med havskräftor och friterade bläckfiskringar, 18 euro, rena rånet, men mycket gott, bästa maten hittills. Per Åke vill bara ha osttapas. Vi dricker varsitt glas mycket god cava. Vi promenerar till slottet igen, går in i katedralen Almudena (nybyggd 1879–1992) och letar en av Madrids äldsta kyrkor med El Greco-målningar — men den har hunnit stänga. Per Åke går hem; jag letar majatvålar på El Corte Inglés, hittar Desigual-rean istället. På kvällen in i Chueca, gaykvarteren som levde upp på 80-talet — Almodóvar lär ha bott här. Restaurangen han hängde på är stängd söndagar, så vi går till saluhallen Mercado de San Antón: tapas med torsk i olika varianter och världens godaste oliver, cider till. Sedan en av Madrids äldsta tapasbarer: sex kroketterna istället för en, en smörgås med krabba och majonäs — godaste tapasen hittills, nygjorda och fräscha. Turistfälla, men mycket god sådan. Fortsatt promenad i mysiga kvarter; hittar många barer vi vill gå på — det gäller bara att hitta tillbaka. Hem, trött. Liza yogar lite.

Shopping i Salamanca och flamencobiljetter

Per Åke har sovit i ett sträck, säger han. Vi åker till de finare kvarteren, Salamanca. "Här blir det nog inte så mycket shopping", säger Liza och tittar in i Max Maras fönster. Förbi Camper — jag köper skor, oj. In i Adolfo Domínguez: en sjal och en klänning, födelsedagspresent från Per Åke. Museet Lázaro Galdiano (som Hallwylska) är stängt tisdagar. Tillbaka längs Calle de Serrano: skitsnygga byxor som inte finns i min storlek, blä — men ett märke från Barcelona, så vi hoppas på Barcelona. Hos Agatha Ruiz de la Prada blir det en hippieklänning på rea och två fina handdukar. Lunch på det baskiska stället Biotza — vi äter menyn, gott. Vila på hotellet, sedan biljettsjakt: flamenco i Sabatiniträdgården. Ingen turistinformation vid Callao, damen i metron kan inte svara — "gå till Operan eller Plaza Mayor". Vid Operan kommer vi på att biljetterna kanske säljs i trädgården bakom Palacio Real. Japp — biljetter till onsdag kväll. Per Åke är frustrerad och vill äta tapas, nu. På Mercado San Fuencarral får han äntligen mat och vin och lugnar ner sig: små stånd med omelett i en, kroketterna i en annan, och gott rött spanskt vin från Madrid. Upp till Café Comercial där de intellektuella hängde — mycket marmor. Hemma försöker vi se semifinalen Tyskland–Brasilien men tv:n fungerar inte. Fejjan rapporterar 5–0 till Tyskland; Micke Petterssons kommentar är bäst: "Undrar vem Silvia håller på?"

Lázaro Galdiano och sista kvällen

Vaknar 09.00 — inte sent med spanska mått. Museo Lázaro Galdiano i dag: en privat samling i Galdianos hus uppe i Salamanca. Lagom stort, lite av varje: högst upp vapen, elfenben, brons, tyger och mynt; två trappor Bosch och Cranach, Constable och italienska renässansmålare; en trappa El Greco, Ribera och Goya — och rustningar, förstås, mycket fina enligt experten. Gatuplan: biblar, gotisk konst och smycken. Lázaro Galdiano var finansman, drev en tidning och gav ut böcker. Lagom för oss. Vi letar Javier Simorra-affären på Calle de Goya — hittar den inte, men väl Agatha Ruiz de la Prada: två handdukar till, och en väska. Sedan vila. Du vet att du är i Madrid när: övergångsstället låter pip-pip-pip-pip; alla äter tortilla till frukost, lunch och middag; en café solo är en espresso; ris heter arroz; inga ord börjar på st — estación, España, Estoccolmo; ingen äter lunch klockan 12 eller middag 18; du går alltid åt andra hållet, mot alla andra; affärerna är öppna till 21. Packar — tänk att väskorna blir fulla? Konstigt? Sista kvällen blir Mercado de San Miguel: kroketterna, torsk, räkor, spenat och ädelost, tapas med torsk i tre varianter och vegetarisk paella. Vi äter och slickar oss om fingrarna. Hit vill vi återvända: trevlig arkitektur, storstadspuls, mycket kultur, relativt billigt (tycker Per Åke). Kanske när det inte är så varmt. Promenad genom latinkvarteren, tillbaka vid 21 — då går folk ut från hotellet. 13 kilometer enligt min app. God natt.

Italiensk söndag på stranden

— Hur mycket är klockan? frågar Liza. — Halv nio, svarar Per Åke. Nu är vi så där medelålders som är duschade och äter frukost före nio — inte som när vi var unga och kom ner till frukosten halv elva. Promenad ner till stranden, promenad på stranden. Lååång strand, vit sand, mycket folk: italiensk söndag med barn, unga och pensionärer. Vi är de enda med kläder på, shorts och linne/t-shirt. Ändå bränner jag mig nästan, trots solskyddsfaktor 25 — måste ha missat en hudyta. Handlar frukt och chark på supermercato, lunch på balkongen, vila. Liza kan inte sova — yogar istället, kroppen varm, skönt. Per Åke provar poolen, Liza med; vattnet känns kallt fast det är 30 grader. Vid åtta går vi ut, hamnar på en bar med prosecco och spritz med tilltugg. Underbar kväll, varmt. Vi beställer fisksoppa till i morgon kväll. Bra dag: vi har tagit det lugnt, jag har yogat. Kanske kan vi ha solsemester, trots allt?

Pasta i hettan

Sover ganska länge och är jättepigga när vi vaknar, not. Direkt ner till frukosten — inga aprikoser alls. Insmörjning, faktor 15 och 25 i ansiktet. Promenad på stranden, softar, badar, bränner oss inte. Hittar en lunchrestaurang, lite för tjusig för vår klädsel; kocken kommer ut och tar upp beställningen. Pasta — där sprack min inte-äta-vitt-mjöl-diet. Jättegod stark tomatsås. Vi går hem i hettan: disigt, svalkar skönt på stranden men varmt och vindstilla uppe i byn. Duschar av salt och sand, somnar faktiskt en stund. Per Åke handlar; vi äter frukt, charkuterier och chips på balkongen. Slapp eftermiddag — läser, ser grannarna komma hem, de ena tyskarna efter de andra. Per Åke röker cigarr. Igen.

Åska över bergen

Vaknar tidigt med huvudvärk, tar en tablett och somnar om. Vi hinner nästan hela strandpromenaden innan regnet öser ner — och sedan lite mer. Tillbaka till hotellet, genomvåta. Per Åke duschar och somnar på sängen. Det åskar och blixtrar i bergen; vi ser skådespelet från balkongen. Liza läser, dukar fram lunch, vi äter. Sedan min tur att sova. Seg dag — en drink på stan, middag på balkongen. Ganska mosig av värme, vin och drink. Är det här som kallas semester?

Hemresedagen

Bussen går först 17.50. Frukost, utcheckning 10.30 — inte tolv som vi trott. Vi packar, lämnar väskorna och tar vår långpromenad på stranden. Solar, första dagen på semestern. Långlunch på en finkrog, Ristorante degli Artisti — den enda restaurang guideboken rekommenderar i San Teodoro. Mycket god pasta. Promenad i hettan till den andra stranden, en stund vid havet. Tillbaka på hotellet badar Per Åke i poolen, jag duschar. En drink medan vi väntar på den andra familjen; Liza spiller ut sin spritz. Till slut åker vi: kö till incheckningen en timme, kö till säkerhetskontrollen, liten skitflygplats där allt är dyrt, flyget försenat, fel gate utannonserad. Till slut kommer vi iväg. Väl hemma spöregnar det. Och är kallt. Sover gott.

Ankomst till Rom

Ett förvirrat par på Roms flygplats, Fiumicino. Kommer till slut på den billigaste bussen till Termini. Kort promenad till hotell. Balkong. Sen middag på La Grotta Amatriciana. Liten promenad runt kvarteren — Liza hittar sina stövlar. Per Åke tror inte att det är sant :-). Till hotellet — sova, stor fin säng.

Villa Borghese och julmiddag

Lugnt, stängt. Promenad upp till Villa Borghese, ringer hem. Promenad genom parken till Piazza del Popolo. Över bron till Prati. Allt stängt; när vi nästan gett upp, hittar vi en öppen restaurang — Ottimo. Väljer julmeny, 45 euro, fem rätter, den ena godare än den andra. Äter i två timmar. Promenad tillbaka över bron. Ståkaffe, promenad till Spanska trappan. Strövar planlöst mot hotellet. Liza tittar på stövlar igen. Wifi fungerar sådär. Toy Story 2 och 3 på Rai 2. Liza läser. Sova — inte så pigg.

Caravaggio på Palazzo Barberini

Vanlig dag. Fullt på gatorna, affärer öppna — lite av en chock. Nu känner vi igen staden. Liza snorig :-(, Alvedon och halstabletter (inköpta på nattöppna apoteket igår — 8 euro). Promenad till Palazzo Barberini. Caravaggio, tre: Judith och Olofernes, Narcissus och Franciskus. Så vackra. Hysteriskt palats. Stort. Byggt av påven Barberini. Liza vill gå till en affär som säljer matvaror från områden befriade från maffian. Hamnar vid Trevi, köper lammullsjumper på Benetton. Famlar oss fram till rätt gata. Har gått förbi affären, går tillbaka. Köper olivolja, vin, pasta och tomatsås. Liza fallfärdig — ramlar in på restaurang. Bra mat, hemtrevlig. Vi är mycket nöjda och mätta. Raka vägen (i själva verket i cirklar) till Metro. Sedan raka vägen till hotellrummet. Slappar — igen. Det är skönt. Vi har fått biljetter till Galleria Borghese lördag kl 17.00. Fler Caravaggio...

Galleria Borghese och hemresa

Liza fortfarande apkatt = snorförkyld. Bara rinner ur näsan. Depp, men vi köper stövlar, pastellkritor i konstnärsaffär. Hittar fin väska på Upim och plånbok. Fikar — Liza beställer te och kaffe till Per Åke. Visar sig vara mycket grädde och en skvätt kaffe. Per Åke glad och nöjd. Till hotellet, lämnat av shoppingen. Vin och ost. Går ner via Urbino i Monti, nya trendkvarteren. Mysigt. Hittar fin restaurang, äter mycket bra. Beställer romersk grönsak, sallad med fisksås — jättegott, tror jag. Hotellrum, vila en timme. Metro till Galleria Borghese. Sex Caravaggio — Liza slut. Promenad hem, röd väska... Oj! Packa. Väskorna fulla. Nu vila.

Moules frites vid kajen

Vakna, vakna 05.15, dusch, till flygplatsen, kö, vi får gå före ... :-) Marseille, varmt, minst 20 grader. Promenad längs kajen fram till den sex- eller åttkantiga fästningen. Går förbi en matlagningskurs — Per Åke är sugen. Hittar ett trevligt ställe, ett hål i väggen. Köket är inte öppet än; vi dricker öl så länge. Äter moules frites — godaste musslorna jag ätit i mitt liv. Promenerar tillbaka till hotellet, förbi tvålar och randiga kläder. Vilar. Hittar turistinformationen, får karta — bra att ha. Köper choklad. Promenad längs andra kajen, ett glas vin. Sova.

MuCEM och gudomlig soppa

Liza lär sig att tartine är vad vi skulle kalla baguette. Vi åt inte middag kvällen innan. Hittar konstnärsbutiken, som redan är öppen: köper pastellkritor (torra, visar det sig), akvarellfärg och ett block. Hittar skoaffären med rosa pälsskor — Liza must-have. Promenad till MuCEM — inte öppet än. Leker med kritorna, tecknar och väntar. Kö till ingången, kö att köpa biljetter, fullt överallt. Museet är tematiskt uppbyggt: jordbruk, religion, kulturer kring Medelhavet. En trappa upp: Blått och svart, om utvecklingen i städerna — Istanbul, Beirut, Aten, Barcelona, Marseille med flera. Trötta. Vi får plats på Au Bord du Quai. Efter lång tid lyckas vi beställa mat och dryck. Mycket gott: Liza tar en gudomlig soppa, Per Åke ostron, fisk till huvudrätt — vi äter i två timmar. Bra. Promenerar ner maten. Åker metro upp till konstmuseet — stängt. Kanske är alla museer stängda på måndagar? Det skulle förklara att det var så fullt på MuCEM. Vi sitter en stund. Promenerar tillbaka; boulevarden vid museet är mycket trevlig — vill flytta dit! Passerar bokaffär och matmarknad. Sedan pastis och öl på en bar. Jag får fem myggbett — MYGGBETT!!! Handlar med oss: chips, ost, aprikoser och vatten. Vad mer kan vi behöva? Innekväll: läser, målar och skriver. Oj, klockan redan halv tio :-).

Tidig morgon och konferensstart

Klockan ringde 03.00 — snabb dusch och sen promenad till cityterminalen, Arlanda, Köpenhamn, där jag tog en getostmacka och en latte. Flyget till Aten var varmt, trångt och tråkigt. Framme 13.05, taxi till hotellet — okej hotell men tråkigt rum. En vända på stan: åt en kycklingsouvlaki. Sen en liten runda så att jag förstår var jag är på kartan. Konferensen börjar 16.00. Rätt trist tillställning men ändå rätt intressant! Klara vid 18.00, mat först 20.30 — går ut mot Akropolis, hamnar vid parlamentet och sen vid den romerska agoran. Tog ett glas vin på ett jazzhak, trevligt ställe (Good Vibes). En minister från Vietnam och en från Bosnien var med på kvällsbuffén — rätt trist mat och för många tyskar och österrikare. Engelska är inte första språket direkt. Nu känns det att man varit uppe sedan 03. Ner på rummet och attacksova!

Hemresedagen

Micke ringde tio i sju och sa att han satt i hotellfrukosten; sen EVTA-möte, men troligtvis inget för oss! Klockan 11.00 in i en taxi till flygplatsen.

Till Chartres

Vi har tvättat och packat. Jag sover dåligt — har svårt att somna, springer på toa halva natten. Trött, Per Åke väcker. Äter frukost m Bonnie. Det regnar ute. Vi åker t centralen, möter upp Marie och Pontus och Irma. Checkar in, på väg. Liza trött på att flyga. Lite försenade, men flygresan tar bara två timmar. Hänger på flygplatsen tills vi kan hämta hyrbilen, stor Peugeot. Hamnar i bilköer, kommer sent t Chartres. Kör rakt på stationen och hotellet. Pontus beställt bord på restaurang. Vi är sena men får bord. Äter gott. Lite promenad. Sedan t hotellet för vila.

La Rochelle

Frukost på hotellet, jag vaknar 09.19, oj vad sent. Per Åke sover. Väcker honom, duschar — hotellfrukosten slut 10.00. Går ut på stan, till tornet, sedan promenad t akvariet, fina fiskar :). Smörgåslunch på bar. Vi promenerar t hotellet för vila. Per Åke sover en stund. Handlar lite på Monoprix. Tar en drink innan maten. Äter på restaurang mittemot hotell. Meny för 26.50. Gott. Musik i hela stan: Francofolies. Tar en liten promenad, sedan tillbaks t hotell. Per Åke och Liza tar en liten sväng till. Läggdags.

Marknad och grill

Seg på morgonen. Usch, iväg till marknaden, piggnar till. Shoppar mat: ost, grönsaker och anka. Jag går igång, dricker kaffe och äter smörgås på torget. Ganska härligt trots allt. Snabbis in på Carrefour. Sedan till slottet. Vilar på rummet. Pontus grillar korv. Gott. Vi får erbjudande om visning av vingården måndag kväll — vi säger ja! Yoga på rummet innan läggdags. Ont i ryggen.

Bordeaux

Till Bordeaux, konstmuseet stängt. Lunch på L'Entrecôte, sådär tycker jag. Till moderna museet — fin byggnad. Inget iögonfallande konstverk. Ett museum under uppbyggnad. Liza trött — mer promenad, Pontus till bokaffär, vägg i vägg med konstbutik. Fina färger. Tillbaks t slottet, hittar inte ut från Bordeaux. Till slottet, Liza lagar mat — igen. Den här gången pasta och fisk. Bordeaux vacker som ett Paris i södra Frankrike, lägre hus. Mysigt. Jag är så trött. Går upp på rummet, försöker få in svalka i sovrummet. Myggbiten. Läsa? Orkar inte yoga. Försökte läsa. Gick inge vidare.

Lascauxgrottorna

Per Åke och jag upp klockan 08.00, sovit gott. Vi väcker Pontus. Åker iväg. Långt, åker lite fel. Äter trerätters i Brage — mycket gott. Är framme i Eyz-de-Tayzac klockan 15.00, går med en guidad visning klockan 15.30. Bra och intressant. Pontus vill åka t Lascaux II, man ska köpa biljetter i staden innan. Motorvägen hem, går snabbare men vi är inte tillbaks i huset förrän klockan 20.00. Äter lite. Inte så ont i ryggen i dag. Diskuterar morgondagen. Per Åke och Liza vill vara i huset.

Hemresa

Resdag. Kommer iväg klockan 06.00, bilföraren flyter på bra. Irma somnar och sover i fyra timmar. Hittar flygplatsen. Framme vid kl 13.00, säger adjö. Vi velar, lämna in väskor och åka in t Paris eller hänga på flygplatsen? Det blir flygplatsen, äter lunch på bistron. Tar ett glas vin. Trevligt och gott. Flygplatshäng = tråk. Men vi kommer hem, taxi från centralen. Attacksova.

Ankomst och Central Park

Landar på Newark, efter åtta och en halvtimme i luften, tre filmer senare. Tåg, tåg och tunnelbana t Columbus Circle, går t hotellet, hittar utan problem. Vi får inte checka in men lämna väskorna, kollar takterassen — coolt. Går till shoppingcentret, inte så spännande. Åker ner t matvaruaffären: Whole Foods, Lizas favorit. Det blir: blåbär, jordgubbar, vattenmelon, juice och chips. Till hotellet, får rum och bagage. Uppackning, allt är väldigt litet :). Men helt ok. Liza hänger alla sina kläder på tre galgar. Yogar lite, piggnar till, promenad Broadway, förbi MoMA (stängt) tillbaks in i Central Park. Söndagsflanörer, cyklar, joggare, turister i hästvagnar. Till hotellet — cola och margarita på "Tequila Park Taqueria", akuttrött... Sovit?

The Frick Collection och cupcakes

Vi ska träffa Lisa idag. Jag hoppar yogan, dricker pepsi till frukost. Frukost på Francois Payard Bakery. Åker t The Frick Collection. Väntar på Lisa. Fantastisk samling i ett mindre palats. Vermeer (tre tavlor), ett självporträtt av Rembrandt, Holbeinporträtt (Moore) och två stora Veronese som tidigare tillhört drottning Kristina. Häftigt att se en hängning i ett hem, som det sett ut då. På den gamla goda tiden. Lisa bara måste ha cupcakes från ett bageri inte långt från museet. Vi äter lunch, tacos — eller snarare Lisa och Per Åke äter, jag smakar. Vi fortsätter mot cupcakestället. Liza och jag beställer morots, Per Åke får Red Velvet. Jag sparar min. Lisa vill köpa vykort, vi går mot Guggenheims shop. Mycket folk, piuhhh. Liza orkar inte mer. Buss och sedan tub t hotellet, vi softar på terassen. Dricker lemonad. Lisa åker hem. Vi ner på rummet, softar, jag äter chips och cupcake. Somnar, ser film och tv-serie, jag somnar. Sover i ett sträck till 03-ish, somnar om, vaknar vid fem igen, småslumrar.

Metropolitan Museum och 4 juli

Jag kommer iväg på "Gentle yoga" — ok pass m bolster, mattor och klossar. Fransk frukost — mums. Crossover buss t museisidan. Neue Gallery stängt så det får bli Metropolitan Museum istället. Kykladiska idoler, svart- och rödfärgad keramik. Medeltida konst och europeisk modern konst, så många tavlor. Och europeisk 18–1900-talskonst. Varför är det så stort? Fyra Caravaggio! Ett helt rum Monet, ett helt rum Cezanne och så vidare. Hur är det möjligt? Hinner inte hem och byta om. Så vi beger oss t Jersey och Lisa m familj. Tar en pepsi på vägen. Path train går nära WTC. Promenerar t restaurangen The Light Horse. Sandro kommer och plockar upp oss. Middag m familjen Thorin: Gary, Mary, Ellis, Lisa och Sandro. Promenerar tillbaks t Light Horse som Gary och Mary hyrt. Fint, Sandro kommer m whiskeyprovning: Glengrant, The Glenrothes och Balvenie. Klockan blir mycket — vi tar tåget t-baks t WTC, går ner t vattnet, ser fyrverkerierna (på långt avstånd, men ändå). Hem, tar snabb t-bana, lite för snabb, stannar inte vid Columbus Circle. Byta och åka tbaks. Hemma elva, somnar först vid tolv. Som en stock.

Whitney, Neue Galerie och Törnrosa

Fortfarande trött, men Per Åke ser t att jag kommer t yoga, Ishta på East Side. Det var bra, tillräckligt för mig. Sedan äter vi lunch på vegetarisk restaurang — gott. Går till Whitney Museum, ser Hoppers skisser t the Nighthawk och själva målningen. Spännande att se skisserna innan målningarna. Är vi trötta? Kanske inte? Vi promenerar t Neue Galerie. Nu är jag trött. Men vi går in — ändå. Fina teckningar av Schiele, och två tavlor. Mest Klimt, många Klimt. Lagom stort museum. Vi tar crossbussen t västra sidan. Går in på en irländsk pub, dricker öl, Liza tipsy efter halva. Handlar mat på vägen t hotellet. Hinner vila lite och duscha innan vi promenerar t The Metropolitan Opera House. Törnrosa, tekniskt skickliga dansare. Lite trötta i benen skulle jag säga. Den manliga solisten, prinsen mycket bra. Och prinsessan. Promenerar hem, häftig upplevelse — vi satt på tredje raden men såg bra. Kul att ha gjort, även om inte Törnrosa är någon favorit, vare sig musikaliskt eller koreografiskt. Men det var en helhetsupplevelse.

Ankomst till Venedig

Skavsta, boskapsfösning från Centralen och bussen. Hamnar framför ungar som sitter och sparkar mig i ryggen hela resan ner. Och längst ut sitter en man som är i sällskap m tre andra. De var fulla redan innan de gick på planet. Hamnade "fel", kom till slut på båt t Rialto. Gick ganska rakt på hotellet. Tyvärr en besvikelse, minsta rummet och mögel i duschen. Aldrig mer tourist house Lio. Vi gick ut, kände inte riktigt igen oss. Handgjorda skor. Lizas must have. Hittade restaurang, satt ute. Småduggade när vi kom t Venedig. Men vi klarade oss. Behagligt varmt på kvällen. Jag beställde bläckfisk i sitt bläck och Per Åke, friterad blandad fisk. Allt mycket gott. Contorni: spenat och grillade grönsaker. Sugen på ostbricka — den var mindre lyckad. Bäst var parmesanen. Lite mer promenad. Till hotellet. Akutsomnade, mobilen plingade, sovit sådär, varmt — luftkonditioneringen funkade inte. Öppnade fönster, kallt, och så började måsarna skria...

Biennalen — andra dagen

Biennalen — igen. Liza trött, Per Åke sover sent och vill gå. Dyr frukost, gigantisk smörgås — vi äter bara halva och sparar resten. Går vilse, köper halsband och går förbi en konstnärsbutik. Liza köper pastellkritor (jättetjocka visar det sig) och pastellblock. Kommer tillbaks till samma ställe vi varit på (gått i cirkel), kommer rätt till Markusplatsen och sedan Giardini. Börjar med vattenpaus (betalade 25 euro var i inträde trots allt?). Vad fastnar? Man fick te i Storbritanniens paviljong, det regnade mynt i Rysslands, en man satt på sadel i taket och pengarna åkte upp i taket och föll ner. Venedigs paviljong hade fina installationer (kvinnofigur som böljade i vinden, installation i vitt, ett ägg man kunde gå in i med speglar, och kitschtavlor). Jungs bilder, Hilma af Klint, samt tarotkort i huvudbyggnaden — esoteriskt så det förslår. Två konstnärinnor: Maria Lassnig (Österrike) och Lynette Yiadom-Boakye (Storbritannien). Annars många videos, musik (Frankrike hade Ravels piano för vänsterhand) — tema? Paus på Paradiso fyra timmar senare. Promenad t hotellet. Gått: 11,8 km. Per Åke köper katrinplommon t Liza som yogar på hotellrummet. Provat pastellkritorna :). Klockan är 20.00. Ätit många plommon, torkade, kanske för många? 22.00–23.30. U.S.C.H!

Arsenale och prosciutto

Vaknar pigg som en mört, not. Liza gör gymnastik och yogar. Frukost: cappuccino, macchiato och brioche (filodeg och äppelmos). Liza köper halsband och ring (muranglas). Köper båtpass 24 timmar. Åker t Arsenale, går igenom: franska, Camille Henrot, video som använder mediet, bilder i bilderna. Skulpturer av Hans Josephson, stora, bulliga, mörka, något slags kopior av grekiska antika. Gröna tavlor av Patrick van Caeckenbergh, passar fint som bakgrund till skulpturerna. Läskiga människor i ett rum, de rinner ut i golvet ... Av Pavel Althamer. Roligast: Modell av Giardini sjunker och stiger ur vattnet — Alfredo Jaar, Chiles bidrag. Läskig installation, svarta människor, terakottafigurer, dockor — indonesiska paviljongen, var mycket suggestiv. Absurdast: Bahamas — fotografi på en konstnär som åkt till Nordpolen. Is i lådor. Lettland, gungande träd i taket, hängde upp och ner (fotografier på vinterklädda människor i snölandskap, men de står inte på marken). Musikanter spelar när segelbåt rör sig. Sydafrika, skulpturer gjorda av böcker och telefonkataloger. I övrigt mycket fotografi och videos. (Vi åt lite däremellan.) Promenad ner t kajen. Båt. För sent för lunch, för tidigt för middag. Båt t hotellrum, kaffe och kaka på baren. Nu regnar det, klockan är 18.29. Gått: 7,3 km (ryggen värker, betonggolv i Arsenalen). Slutar regna. Vi går ut för att äta middag. Hittar tillbaks t en restaurang vi hittade första kvällen. En prosciuttorestaurang — vi provar en lagrad i 24 mån och en från svarta grisar på Sicilien. Mycket goda, olika men goda. Vi får dessutom en skinka lagrad i 16 mån, maskinskivad. De andra var skurna för hand. Sedan hade vi beställt pasta. Gott. Trendig utan att vara pretentiös. Besticken låg i papperskuvert. Coolt. Till Rialto båt t Arsenale och sedan tillbaks i skymning och mörker. Bra kväll. Vi är hemma 22.00. Sova? Eller titta på "Carmen" m Paco de Lucia?

Graça och Castelo de São Jorge

Frukost bättre än förväntat. Inget vidare kaffe. Tog spårvagnen, upp, upp för kullarna. Drack kaffe och tonic vid ett torg, handlade vatten. Hamnade vid en utsiktspunkt, Graça. Promenerar till Sankt Görans borg (Castelo de São Jorge). Stort område, vackert, lunch, husmanskost. Arkeologiska utgrävningar, gammal befästning samt museum med föremål från järnåldern till 1700-talet. Promenerar, jag i sakta mak, Per Åke lite snabbare, nerför branta gator. Vi går in i en katedral, Sé. Gotiskt, vackra valv, fin glasmosaik. Tänder ett ljus för mormor och Ann. Ger den gamla tiggerskan pengar. Vi fikar. Promenerar. Fötter dubbelt så stora. Inga skavsår?! Trötta. Varmt. Svalkar skönt från vattnet. Vad göra? Orkar, orkar inte? Metro två hållplatser, förvirrade. Var är vi? En gata för långt upp. Köper öl, chips, vatten och choklad. Frossar på hotellet. Vilar, läser guideböcker och jag i Kristinabiografin. Nu skriver. Lizas värsta: trycker in knappen på kaffemaskinen, förstår inte varför varm choklad kommer ur maskinen? Trött? Väljer: röd plastväska? Nej. Vad jag behöver — Birkenstock. Intryck: befriande få McDonalds med mera Charmigt. Ruffigt. Fina spårvagnar :-). Per Åke tittar på tv, fransk film dubbad till tyska.

Gulbenkian och nya skor

Sovit halvtaskigt. Uppe tre gånger, vaknade 07.30. Vi somnade om till 08.30, gymnastik (tredje morgonen = Liza duktig). Frukost, kaffe på baren bredvid. T-bana till dagens mål: moderna museet och Gulbenkianmuseet. När vi väl hittat till Moderna (vi fick gå runt en muromgärdad park) virrade vi lite innan vi kom in i utställningshallen (inga kartor, inget flörtande med nya besökare). Between Spaces, en lysande del (NY 80-tal): bara tomma ramar, tomma diaprojektioner, tomma utställningsmontrar, tomma — allt. Liza tycker om. Vi irrar runt i en fantastisk trädgård för att hitta Gulbenkianmuseet. Lagom stort, lagom många mästerverk: Rembrandt och Monet, samt Mary Cassatt (?), måste slå upp hemma. Vi äter i museets restaurang. Bortsett från att portionerna var gigantiska var maten rätt usel. Återigen inget flörtande med medelklasspubliken — annars tenderar konstmuseerna i Europa att servera samma typ av mat: trendiga sallader, fräscht typ. Inte här, här är det husmanskost som gäller. Tillbaka genom parken, en liten stunds vila i nygjorda amfiteatern. Sista utställningssalen i Moderna presenterade inhemsk konstnär, typ popkonst med inslag av serie. Kommer inte ihåg namnet. Lizas fötter skriker: varmt. Som tur är ligger El Corte Inglés ett stenkast bort. Hittar bekväma sandaler samt rödorange läppstift (Sephora). Akuttrött — igen (sju våningar senare). Fika i källaren, och kaka. Vi handlar i mataffären: vin (som vi får provsmaka), ost, korv, kaffe, espressokokare, oliver, körsbär, kex och choklad — oj. Festar på hotellet, nu vila. Vi orkar en liten kvällspromenad upp till ytterligare en utsiktspunkt. Kommer upp via värsta pundartrappan. Väl uppe: jättemysigt ställe med soft jazzmusik i högtalarna. Vattenpaus, fin kväll. Vindarna svala, går ner från andra hållet. Lite tjusigare. Dagens bästa: nya skor och kaffekokare. Fortsatt förundrad över förfallet. Så många vackra hus, fantastisk arkitektur från flera århundraden. I förfall. Sorgligt.

Heldag i Belém

Heldag i Belém. Först hysterisk gotik i klostret och kyrkan: Mosteiro dos Jerónimos. Lunch i Centro Cultural de Belém. Ordinär bricklunch. Vi går in på moderna museet (Berardo-samlingen), fantastisk samling konst efter 1960. Minimalism, postminimalism med mera Bra exempel på olika riktningar. Promenad till Torre de Belém. Fint. Fika vid vattnet, godaste pastel de nata. Sitter, njuter av vinden, vattnet och bakelsen. Vi vill åka spårvagn, väntar länge på att åka tillbaka. 28 från början till slut, promenad i 50-talskvarter, raka gator, medelklassområde. Äter middag, ok. Spårvagn hela vägen tillbaka till hotellet. Hemma 21.30, rekord :-)!

Ankomst till Taksim

När vi kom fram på kvällen möttes vi av ett Istanbul som kändes betydligt kyligare än vi hade föreställt oss. Det låg snö i luften och vinden från Bosporen fick oss att dra jackorna tätare omkring oss. Hotellet låg i Taksim, det moderna Istanbuls hjärta. Torget var fullt av människor trots kylan. Den röda nostalgispårvagnen kämpade sig fram längs Istiklal Caddesi mellan kvällsflanörer, studenter och familjer som var ute för att äta middag. Efter en enkel kvällspromenad längs den upplysta gågatan slog vi oss ner på en restaurang för att äta meze och grillat kött. Janine fascinerades redan första kvällen av blandningen mellan Europa och Mellanöstern. ”Det känns lite som Paris och lite som något helt annat”, konstaterade hon. Hon hade helt rätt. Från hotellets fönster kunde vi se stadens ljus breda ut sig över kullarna medan böneutropen ekade mellan byggnaderna. Nästa dag väntade det historiska Istanbul.

Hemresa över Marmarasjön

På morgonen var det dags att lämna Istanbul. Vi hade egentligen bara tillbringat en enda riktig dag i staden, men ändå kändes det som om vi hunnit resa genom flera världar. Från den bysantinska kejsarstaden i Hagia Sofia till de osmanska sultanernas Topkapi. Från Basilikacisternens mystiska mörker till den färgsprakande basaren. Från det moderna Taksims kaféliv till det ångande hamamet. Och kanske är det just det som gör Istanbul så speciellt. På få andra platser i världen kan man på en enda dag röra sig genom nästan två tusen års historia, mellan två kontinenter och mellan så många kulturer. När flyget lyfte över Marmarasjön den där marsmorgonen 2012 försvann stadens kupoler och minareter långsamt bakom molnen. Men minnet av snöflingorna över Hagia Sofia, värmen i hamamet och kvällsljusen i Taksim följde med oss hela vägen hem.

Hos Pontus och runt Hamburg

Vi åkte till Hamburg över en weekend för att hälsa på Pontus, som var där några månader på utbyte hos ett Bonnierförlag. Jag minns resan som en blandning av långa samtal, restauranger och konst. Vi bodde på Intercity Hotel i Altona, ett praktiskt hotell en kort promenad från tågstationen — en bra utgångspunkt när helgens dagar skulle fyllas. Vi åt på Bistro Vienna på Fettstraße och besökte jugendpärlan Café Paris. En morgon åt vi frukost på Klippkroog, och på Café Saltkråkan kunde man beställa mackor som hette Tjorven och Båtsman — sådant glömmer man inte.

Samtidskonst och fotografi på Deichtorhallen

Deichtorhallen blev en helt annan konstupplevelse. De väldiga marknadshallarna av stål och glas från det tidiga 1900-talet gjorde nästan lika starkt intryck som utställningarna. Här finns inga stora permanenta samlingar på samma sätt som på Kunsthalle, utan tillfälliga utställningar med samtidskonst och fotografi. I Halle für aktuelle Kunst ryms de riktigt stora installationerna; utanför står Richard Serras väldiga stålskulptur T.W.U. I Haus der Photographie finns F. C. Gundlachs samling med modefotografi och konstnärlig fotografi som kärna. När jag tänker tillbaka på Hamburg är det just kontrasten jag minns: romantikens stilla dimhav på Kunsthalle och Deichtorhallens råa industrirymd — med Pontus, Tjorven- och Båtsmanmackor och våra måltider som en varm ram runt alltihop.

Cézanne et Paris på Musée du Luxembourg

En av de starkaste konstupplevelserna under våra många Parisresor var utan tvekan utställningen Cézanne et Paris på Musée du Luxembourg, som vi besökte vintern 2011–2012. Utställningen var ovanlig genom att den inte främst fokuserade på Cézannes berömda Provence, utan i stället berättade historien om hans långa och ibland komplicerade relation till Paris. Det blev en ögonöppnare för oss att inse hur stor betydelse staden hade haft för en konstnär som ofta förknippas med landskapen kring Aix-en-Provence. Utställningen samlade omkring 80 verk från museer och privata samlingar runt om i världen och gav en fascinerande bild av hans konstnärliga utveckling. Särskilt minnesvärda var de tidiga parisbilderna, där man kunde ana den unge konstnärens kamp för att hitta sitt eget uttryck. Bland höjdpunkterna fanns La Rue des Saules à Montmartre, ett sällsynt stadsmotiv från Paris, och Le Quartier du Four à Auvers-sur-Oise, som visade hur Cézanne redan på 1870-talet började utveckla det bildspråk som senare skulle påverka hela den moderna konsten. Utställningen innehöll även flera porträtt av hans hustru Hortense Fiquet, ett antal av de karakteristiska stillebenen med frukter och dukar samt landskap från Auvers-sur-Oise och trakterna kring Marne, målningar som i efterhand känns som viktiga steg på vägen mot mästerverken från Provence. Det som gjorde störst intryck var kanske ändå berättelsen om människan Cézanne. Genom vänskapen med Émile Zola, mötena med Camille Pissarro och de andra impressionisterna samt den sena framgången i Paris fick man en djupare förståelse för hur lång och mödosam vägen till erkännande hade varit. När vi lämnade museet kändes Cézanne mindre som den avlägsne konsthistoriske giganten och mer som en människa av kött och blod, fylld av tvivel, envishet och skaparglädje. I efterhand känns utställningen som ett fint exempel på varför vi alltid trivts så bra i Paris. Staden har en enastående förmåga att förena historia, konst och personliga minnen. Ett museibesök blir sällan bara ett museibesök; det blir en del av ett större sammanhang, där stadens gator, caféer och parker fortsätter berättelsen även efter att man lämnat utställningssalarna. Viktigaste verk som visades eller lyftes fram i utställningen: • La Rue des Saules à Montmartre (cirka 1867–1869) • Le Quartier du Four à Auvers-sur-Oise (cirka 1873) • Porträtt av Hortense Fiquet från olika perioder • Landskap från Auvers-sur-Oise • Landskap från Marne-dalen och Fontainebleauområdet • Ett urval av Cézannes betydelsefulla stilleben med fruktarrangemang och draperingar • Nakenstudier och figurkompositioner från perioden då han påverkades av impressionismen och samtidigt sökte sitt eget formspråk

Ankomst och Giardini

Venedig har alltid haft en särskild förmåga att kännas som en dröm. När vi steg av vaporetton denna resa var staden lika ofattbart vacker som alltid. Solen glittrade över lagunen, kyrkklockorna ekade mellan palatsen och längs de smala gränderna rörde sig människor från hela världen med kartor, kataloger och kameror i händerna. Det var dags för den 54:e upplagan av Venedigbiennalen 2011, kuraterad av Bice Curiger under temat ILLUMInations. Redan första morgonen tog vi oss till Giardini. Där låg de nationella paviljongerna utspridda bland träden som små ambassader för världens samtidskonst. Det var fascinerande att vandra från land till land på bara några minuter och se hur olika konstnärer försökte beskriva samma värld men med helt olika språk och uttryck. Rekordmånga nationer deltog detta år, vilket gav biennalen en verkligt global prägel.

Arsenale och Egyptens paviljong

I Arsenale väntade kilometerlånga utställningshallar fyllda med videokonst, skulptur, fotografi och monumentala installationer. Här stannade vi länge framför verk av Haroon Mirza, som arbetade med ljud och ljus på ett sätt som gjorde hela rummet levande. Hans verk belönades med Silverlejonet för ung konstnär och var ett av de mest omdiskuterade inslagen under året. Bland de nationella paviljongerna minns jag särskilt Egyptens deltagande med verk av Ahmed Basiony. Han hade tragiskt omkommit under demonstrationerna på Tahrirtorget tidigare samma år. Kombinationen av hans konst och dokumentationen från den arabiska våren gjorde starkt intryck och gav biennalen en direkt koppling till samtidens historiska händelser.

Hitler und die Deutschen – folkgemenskap och förbrytelser

Den uppmärksammade Hitler-utställningen som pågick under julen 2010 på Deutsches Historisches Museum (Tysklands historiska museum) i Berlin hette officiellt Hitler und die Deutschen – Volksgemeinschaft und Verbrechen (Hitler och tyskarna – folkgemenskap och förbrytelser). Den öppnade i oktober 2010 och var historisk eftersom det var den första stora utställningen i Tyskland efter kriget som fokuserade direkt på Adolf Hitler. Fokus på relationen till folket – inte personen Hitler Utställningen skapade enorm debatt och drog massiv publik, med långa väntetider utanför museet. - Kollektivt ansvar: Arrangörerna undvek medvetet att göra en biografisk utställning om Adolf Hitler som person. Istället låg fokus på det tyska folkets medansvar. Syftet var att förklara det enorma stöd diktatorn hade och hur det var möjligt för nazisterna att etablera sin makt och genomföra sina förbrytelser med samhällets acceptans. - Inga personliga ägodelar: För att förhindra att utställningen skulle locka till sig nynazister eller skapa en osund fascination, valde man bort personliga föremål. Inga kläder han burit, bestick han ätit med eller föremål han ägt visades upp. Tusentals föremål och propaganda Totalt visades runt 1 000 utställningsföremål. Besökarna fick se hur nazistpartiet infiltrerade vardagslivet, marknadsförde idén om en "folkgemenskap" och hur Hitlers image byggdes upp genom massiv propaganda. Utställningen var uppdelad för att både visa hur regimen först väckte hopp om en ljusare framtid hos befolkningen, för att sedan visa det brutala slutmålet med förföljelser, terror och förintelse. Genom att fokusera på strukturerna och det kollektiva ansvaret lyckades museet (enligt de flesta kritiker) avmystifiera "gåtan Hitler" och istället belysa den breda samhälleliga skuld som gjorde diktaturen möjlig.

Hamburger Bahnhof — från järnvägsstation till samtidskonst

Är en av världens mest betydelsefulla och största offentliga institutioner för samtida konst. Här är en fördjupning i museets unika arkitektur, dess viktigaste samlingar och vad som gör ett besök där till en speciell upplevelse. Från järnvägsknutpunkt till konsthall Byggnaden öppnade ursprungligen 1846 som slutstation för tåglinjen mellan Hamburg och Berlin. Den är idag Berlins enda bevarade järnvägsstation från 1800-talet. Redan 1884 stängdes spåren på grund av den snabbt växande tågtrafiken, och efter att ha fungerat som transportmuseum under tidigt 1900-tal stod byggnaden skadad och övergiven under kalla kriget (eftersom den låg i ingenmanslandet mellan öst och väst). Efter en omfattande renovering ledd av arkitekten Josef Paul Kleihues öppnade museet i sin nuvarande form 1996. Idag sträcker sig utställningsytan över hela 13 000 kvadratmeter. Den inkluderar den historiska huvudhallen och de intilliggande Rieckhallen – gamla frakthallar i industriell stil som är perfekta för storskaliga skulpturer och mediakonst. De tunga samlingarna Utöver tillfälliga utställningar vilar museets rykte på några extremt tunga privata konstsamlingar som donerats eller lånats ut till den tyska staten: - Erich Marx-samlingen: Detta är museets ryggrad. Den innehåller monumentala verk av Joseph Beuys (bland annat hans berömda miljöinstallation Das Kapital Raum 1970–1977), samt ikoniska popkonstverk av Andy Warhol (till exempel hans porträtt av Mao) och Roy Lichtenstein. - Friedrich Christian Flick-samlingen: En enorm samling som har gett museet nyckelverk av inflytelserika efterkrigskonstnärer som Bruce Nauman, Cindy Sherman, Wolfgang Tillmans och Katharina Fritsch. - Panorama över Berlinscenen: Museets nyare långtidsutställningar fokuserar starkt på att visa upp stadens egen konstnärliga utveckling och subkulturer från Berlinmurens fall 1989 fram till idag.

Upper West Side, Met, MoMA och Guggenheim

Jag fyllde femtio den sommaren och vi ville göra något alldeles speciellt. Det fick bli New York, staden vi båda hade drömt om att se tillsammans. Vännerna väntade i Jersey City, men först gav vi oss själva en vecka på Manhattan. Vi bodde på Imperial Court Hotel på 307 West 79th Street, på Upper West Side, och redan första kvällen kändes det som att ha klivit rakt in i en film. Jag minns morgnarna: kaffe från ett litet gatuhörnscafé och promenader längs Broadway. Parken blev snabbt en del av vår vardag — turister, hundägare, joggare, barnfamiljer och kontorsfolk i en märklig, typiskt newyorksk gemenskap. Konsten blev resans stora tema. På Metropolitan vandrade vi genom mänsklighetens historia: egyptiska tempel, romerska skulpturer, europeiska mästare, amerikansk konst. Jag drogs till målningarna och berättelserna bakom dem, medan Per Åke fastnade bland rustningarna och nästan glömde tiden. På MoMA stod vi framför Picasso, Matisse, Monet och Warhol, som vi bara sett i reproduktion — originalen är något helt annat. Ofta satte vi oss bara på en bänk och pratade om det vi såg. Och Guggenheim, där själva byggnaden är ett konstverk; vi gick långsamt uppför spiralrampen medan ljuset strömmade ned från kupolen. Men det var inte bara museer. Central Park blev snabbt vår egen: vi stannade länge vid Bethesda Terrace, parkens storslagna arkitektoniska hjärta, med valvarkadens detaljrika kakeltak, fontänen och utsikten över sjön — och förstod varför det är en av New Yorks mest filmade platser, just där samlas ofta mycket skickliga gatumusiker. Vi korsade Bow Bridge, den eleganta gjutjärnsbron från 1862 som spänner över sjön på det mest romantiska sättet, med parkens träd mot skyskraporna i fond. På Strawberry Fields, den lummiga minnesplatsen för John Lennon mitt emot hans gamla hem i The Dakota, stod vi stilla vid den svartvita Imagine-mosaiken — en officiell tyst zon, men i närheten spelade lokala musiker lågmällda Beatles-tolkningar. En eftermiddag delade vi lemonad och fruktsallad på det berömda Boathouse vid sjöns östra strand, alldeles i närheten av Bethesda Terrace, och förstod varför det är en av parkens mest älskade platser. Midtown gav sina egna bilder: Flatiron Building, den berömda strykjärnsbyggnaden från 1902, vars unika, extremt smala triangulära form uppstod för att passa in där Broadway skär diagonalt genom Manhattan — ett av de mest fotograferade motiven i hela staden. Rockefeller Center är egentligen ett helt komplex av nitton byggnader, med Radio City Music Hall och 30 Rockefeller Plaza i mitten, där NBC:s studios ligger; från utsiktsplattformen Top of the Rock fick vi den bästa vyn över Empire State Building och Central Park. Och i Grand Central Terminal stod vi länge och tittade upp på det stjärnbeklädda taket i den stora centralhallen — inte bara en tågstation utan ett arkitektoniskt mästerverk i Beaux-Arts-stil. Därifrån tog vi oss vidare till de enorma läsesalarna på New York Public Library vid Bryant Park, SoHo med gjutjärnshusen och de små gallerierna, Greenwich Village där tempot var lugnare och något av det gamla New York fanns kvar — och där Strand Book Store på Broadway lockade med sina mil av bokhyllor; jag kom ut med en trave konstböcker och Per Åke med en stapel av sitt eget slag. I Chelsea Market åt vi oss nästan igenom hela världen bland dofter av nybakat bröd, kaffe, kryddor och skaldjur, och intill marknaden tog vi oss upp på High Line — den gamla godsbanelagen på pelare som nyligen förvandlats till en hängande park, där man promenerar metervis ovanför gatorna med gräsmattor, rönnbuskar och Hudson i fonden. En höjdpunkt var FN:s högkvarter. Tack vare min vän Maude kom vi innanför dörrarna, och att stå i Generalförsamlingens sal, framför talarstolen man bara sett på tv, gav en märklig känsla av närhet till världshistorien.

Femtio år på en balkong på Bleecker Street

Dagen därpå fyllde jag femtio. På kvällen samlades vi hos Maude i hennes lilla tvåa på Bleecker Street. Lägenheten var inte stor, men balkongen var perfekt. Vi satt där långt in på kvällen med något gott i glasen medan stadens ljud steg upp från gatan, sommarluften var varm och New York glittrade omkring oss. Ingen storslagen fest — men precis den sortens födelsedag man minns med värme många år senare.

Midsommar i Battery Park City

Midsommar firade vi i Robert F. Wagner Jr. Park i Battery Park City, där hundratals svenskar, svenskamerikaner och nyfikna New York-bor samlats kring stången. Svenska flaggor vajade, barn sprang omkring med blomsterkransar, folk dansade Små grodorna och svenska röster hördes överallt. Ena stunden kändes det som hemma i Sverige — nästa såg vi Frihetsgudinnan ute i hamnen och skyskraporna bakom midsommarstången.

Lucian Freud, L’Atelier

Bland de många stora konstutställningar vi såg i Paris finns det några som fortfarande framträder med ovanlig skärpa i minnet. En av de allra starkaste var utan tvekan Lucian Freud, L’Atelier på Centre Pompidou, som visades mellan den 10 mars och 19 juli 2010. Det var den första stora Freud-retrospektiven i Frankrike på över tjugo år och en av de mest omfattande presentationerna av konstnären som någonsin visats i Europa. Utställningen samlade omkring femtio monumentala målningar, kompletterade med teckningar, grafik och fotografier från konstnärens berömda ateljé i London. Jag minns särskilt känslan när vi steg in i de stora salarna. Reproduktioner i böcker och kataloger hade naturligtvis gett en bild av Lucian Freuds konst, men mötet med originalen var någonting helt annat. Tavlorna var enorma, nästan överväldigande i sin närvaro. Kropparna tycktes ta plats i rummet på samma sätt som verkliga människor gör, och man drogs obönhörligt in i deras värld. Lucian Freud (1922–2011) var sonson till psykoanalysens grundare Sigmund Freud och räknas idag som en av 1900-talets främsta porträttmålare. Efter att under en period ha arbetat med ett mer detaljerat och nästan grafiskt måleri utvecklade han sitt karakteristiska uttryck med tjocka penseldrag, kraftfull färgbehandling och en kompromisslös realism. Han målade nästan uteslutande människor ur sin egen närmaste krets: familjemedlemmar, vänner, älskare, kollegor och professionella modeller. Hans målningar handlade inte om idealiserad skönhet utan om människans faktiska närvaro, kroppslighet och individualitet. Som han själv uttryckte det ville han att målningen skulle vara ”kött”. Utställningen var uppbyggd kring temat ateljén, platsen där Freud levde och arbetade under större delen av sitt liv. Ateljén blev hans laboratorium, och nästan allt han målade utgick från detta slutna rum. De slitna sofforna, järnsängarna, handfaten, krukväxterna och de färgstänkta väggarna återkom gång på gång i målningarna och blev nästan lika välbekanta som modellerna själva. Bland höjdpunkterna fanns flera av konstnärens mest berömda verk. Självporträttet Reflection with Two Children (Self-Portrait) från 1965 visade hans förmåga att kombinera psykologisk skärpa med teknisk briljans. Utställningen innehöll också de monumentala porträtten av performancekonstnären Leigh Bowery, vars ovanliga fysik inspirerade några av Freuds mest kraftfulla målningar. Lika minnesvärda var porträtten av modellen Big Sue, vars kroppsmålningar blivit ikoniska inom den samtida konsten. Här fanns även verk inspirerade av äldre mästare som Chardin och Cézanne, vilket visade hur starkt Freud förankrade sitt arbete i den europeiska konsthistorien samtidigt som han skapade något helt eget. Det som gjorde störst intryck var emellertid inte storleken på dukarna utan den mänsklighet som målningarna förmedlade. Freud skildrade sina modeller utan några förskönande filter. Åldrad hud, trötthet, sårbarhet och kroppens tyngd fick ta plats. Det fanns något nästan brutalt ärligt i hans blick, men samtidigt en ovanlig respekt och ömhet inför människans villkor. Ju längre man betraktade målningarna, desto mer framträdde deras värdighet. När vi lämnade Centre Pompidou den eftermiddagen kände vi oss både berörda och lite omskakade. Det var inte en utställning som sökte enkla skönhetsupplevelser. I stället visade den människan sådan hon verkligen är: stark, skör, ofullkomlig och djupt fascinerande. Kanske var det just därför den stannade kvar så länge i minnet. Av alla de stora retrospektiver vi upplevde under våra år av Parisresor hör Lucian Freud-utställningen fortfarande till de allra främsta. Den förenade enastående måleri med en ovanlig mänsklig närvaro, och den gav oss en djupare förståelse för varför Lucian Freud idag räknas som en av de mest betydelsefulla konstnärerna under det sena 1900-talet.

Venedig mellan staden och biennalen

Det här var en snabb visit i Venedig, framför allt för att se konstbiennalen. Ändå går det aldrig att resa hit och bara se det man planerat. Staden levererar som vanligt: kanalerna, gränderna och ljuset följer med mellan utställningarna och gör hela Venedig till en del av upplevelsen. Biennalen 2009 var den 53:e i ordningen och hade en särskild svensk prägel. Den leddes av den svenske curatorn Daniel Birnbaum under temat Making Worlds — Fare Mondi. Tanken var att rikta blicken mot konstnärernas förmåga att skapa egna världar och mot själva den skapande processen, snarare än mot konstmarknadens kommersiella krav. Det märktes i den ovanligt sammanhållna och poetiska känslan över hela biennalen.

Nätverk, sfärer och världar i rörelse

I Arsenales väldiga rum fortsatte Making Worlds att veckla ut sig. Tomás Saracenos installation hör till de bilder som stannat kvar hos mig: ett svävande nätverk av svarta rep och genomskinliga sfärer, som ett gigantiskt spindelnät eller galaxer som höll på att formas framför oss. Huvudutställningen var ett myller av visioner, men temat höll ihop den. Världarna kunde vara poetiska, oroande eller lekfulla, och de behövde inte förklara sig fullständigt. Birnbaums biennal gav plats åt processen, åt hur en tanke blir rum, material och rörelse.

Med tåg från Venedig till Rom

Vi kom till Rom med tåget från Venedig. Framför oss väntade Neapel och Pompeji, så det här skulle bara bli ett snabbt besök på några dagar. Ändå ville vi hinna fånga något av den stad där historien tycks ligga i lager ovanpå sig själv. Det blev ett intensivt möte med Rom. Vi gick mycket och lät vägen mellan platserna bli en del av berättelsen: från de stora monumenten till kvarteren där det antika fortfarande finns mitt i det levande vardagslivet.

Marcellusteatern och de judiska kvarteren

Marcellusteatern ser på håll nästan ut som ett mindre Colosseum, men den är äldre. Julius Caesar påbörjade bygget och Augustus färdigställde teatern år 13 före Kristus. En gång kunde tusentals åskådare samlas framför scenen. Det egendomligaste är hur senare tiders palats och bostäder byggts direkt ovanpå de romerska valven — människor bor fortfarande där, mitt i historien. Därifrån gick vi vidare genom de judiska kvarteren. Området blev ett inhägnat getto 1555 och bär på en mörk historia av förföljelse, men är i dag ett levande romerskt kvarter. Den stora synagogan, Portico d’Ottavia och restaurangerna med romersk-judisk mat gör att flera skeden av staden möts på samma gator. Här hör också den friterade kronärtskockan, carciofi alla giudia, hemma i den lokala mattraditionen.

En vecka i LO:s semesterby vid kusten

Den mest kända semesteranläggningen som ägdes av svenska LO (Landsorganisationen) i södra Italien hette La Serra. Den låg vid kusten i Kampanien, norr om Neapel, nära orten Baia Domizia. Anläggningen köptes av LO på 1960-talet för att ge svenska LO-medlemmar möjlighet till prisvärda semestrar i Italien. La Serra var i praktiken en stor semesterby med hundratals stugor och semesterbostäder i ett område med pinjeskog, strand och medelhavsmiljö. Under 1970-, 1980- och 1990-talen reste många svenska fackföreningsmedlemmar dit. För många familjer blev det deras första möte med Italien. Vi använde La Serra som bas i en vecka. La Serra ligger i ett intressant område för den historieintresserade: inom en timmes resa finns Pompeji, Herculaneum, Kungliga slottet i Caserta, Neapel, Monte Cassino och Vesuvio. Det var därför inte bara en badsemesteranläggning utan också en utmärkt utgångspunkt för kultur- och historieutflykter i Kampanien.

Skatterna från Pompeji och Herculaneum i Neapel

Efter Pompeji bör man absolut fortsätta till Neapel. Många av de viktigaste fynden från Pompeji och Herculaneum flyttades hit för att skyddas från väder och stölder. Museet är idag ett av världens främsta arkeologiska museer. Byggnaden uppfördes ursprungligen på 1500-talet och användes först som kavallerikasern. Under bourbonkungarna på 1700-talet började de stora samlingarna från utgrävningarna i Pompeji och Herculaneum samlas här. År 1816 blev det kungliga Museo Borbonico, föregångaren till dagens museum. Museets absoluta höjdpunkter Alexandermosaiken — Om jag bara fick välja ett enda verk i hela museet skulle det nog bli denna mosaik. Den föreställer slaget mellan Alexander den store och den persiske kungen Dareios III. Mosaiken kommer från Faunens hus i Pompeji och består av miljontals små stenar. Den är ett av antikens största mästerverk. Freskerna från Pompeji — Museets samling av väggmålningar är unik. Här finns mytologiska scener, porträtt, landskap och vardagsscener som fortfarande lyser av färg två tusen år senare. Samlingen fungerar nästan som en lärobok över romerskt måleri. Farnesesamlingen — Här finns några av världens främsta antika skulpturer, bland annat den enorma Farnese Hercules och den dramatiska Farnesiska tjuren. Dessa verk gjorde museet berömt långt innan Pompejifynden anlände. Villan med papyrusrullarna — Från Herculaneum kommer resterna av den berömda Villa dei Papiri. Här hittades hundratals förkolnade skriftrullar och en fantastisk samling bronsskulpturer som ger en inblick i den romerska elitens kultur. Hemliga kabinettet — Museets mest omtalade avdelning är Gabinetto Segreto, det hemliga kabinettet. Här visas erotiska föremål från Pompeji som länge ansågs alltför utmanande för allmänheten. Samlingen säger mycket om romarnas vardagsliv och syn på konst och symbolik. En personlig reflektion För en resenär med intresse för historia är kombinationen av Pompeji och Neapels arkeologiska museum nästan oslagbar. Pompeji ger dig platsen, gatorna och människorna. Museet ger dig konsten, skatterna och detaljerna. Det ena är svårt att förstå fullt ut utan det andra. Jag brukar tänka att många historiska platser visar oss ruiner av det romerska riket. Pompeji visar oss själva livet. Här ser man brödugnarna där dagens bröd bakades, vinstugorna där människor samlades efter arbetet, teatrarna där de skrattade och badhusen där de diskuterade politik. Och när man sedan står framför Alexandermosaiken eller de lysande freskerna i Neapel inser man hur sofistikerad och färgstark denna värld faktiskt var. När kvällssolen börjar falla över Vesuvio och de gamla gatorna i Pompeji blir gyllene är det inte svårt att förstå varför detta är en av Europas allra mest gripande historiska upplevelser. Man lämnar inte Pompeji med känslan av att ha sett en ruin. Man lämnar platsen med känslan av att ha mött människor. Deras röster har tystnat, men deras stad berättar fortfarande sin historia.

40 grader och tre rätter

Det var extremt varmt runt 40 grader — och vi åt tre rätter både till lunch och middag för att orka med dagarna. Florens i hög värme, en stad att ta långsamt på.

Galleria dell'Accademia — David

Galleria dell'Accademia är mindre och mer fokuserat än Uffizierna. Folk från hela världen vallfärdar hit av en helt specifik anledning: att stå öga mot öga med ultimat skulpturhistoria. Michelangelos originalstaty av David. Att se den på nära håll under den specialbyggda kupolen är en mäktig upplevelse. Här finns också hans ofullbordade skulpturer, Fångarna.

Domen, kupolen och baptisteriet

Domen i Florens, officiellt Cattedrale di Santa Maria del Fiore, är stadens mest ikoniska landmärke och ett av arkitekturhistoriens största mästerverk — känd över hela världen för sin gigantiska röda tegelkupol, sina detaljrika marmorfasader och sin centrala plats i den italienska renässansen. Katedralens absoluta höjdpunkt är den enorma kupolen, konstruerad av Filippo Brunelleschi. När den byggdes på 1400-talet ansågs det vara en arkitektonisk omöjlighet att spänna över ett så stort utrymme utan stödjande byggnadsställningar från marken. Brunelleschi löste det genom att bygga en inre och en yttre kupol i ett sicksackmönster av tegel — prydd av en enorm fresk föreställande Den sista domen, målad av Giorgio Vasari och Federico Zuccari. Medan utsidan är överväldigande dekorerad i rosa, vit och grön marmor är katedralens insida förvånansvärt stram och avskalad — ett medvetet val för att framhäva kyrkorummets enorma rymd och andliga fokus. Precis bredvid katedralen står det fristående, 85 meter höga klocktornet Giottos klocktorn (Campanile di Giotto), påbörjat av den berömda konstnären Giotto på 1300-talet och klätt i samma karakteristiska trefärgade marmor som katedralen. Klättrar man de 414 stegen till toppen får man en fantastisk vy — där Brunelleschis kupol dessutom kommer med i bakgrunden på bilderna. Framför katedralen ligger Johannes döparens baptisterium (Battistero di San Giovanni), en av Florens äldsta byggnader, känd för sin åttakantiga form och sin plats precis framför katedralen där det användes för dop. Takets glittrande guldmosaiker i bysantinsk stil och de världsberömda bronsportarna — originalen till Lorenzo Ghibertis mästerverk Paradisets portar finns numera bevarade på Opera del Duomo-museet, för att skyddas från slitage.

Mercato Centrale och Sant'Ambrogio — och trippa

Mercato Centrale (även känt som Mercato di San Lorenzo) är Florens absoluta mathjärta och en dröm för alla matälskare. Marknaden ligger i en fantastisk historisk byggnad av gjutjärn och glas från 1874, ritad av Giuseppe Mengoni — arkitekten som även ritade den berömda gallerian i Milano. Här får man en levande och doftrik blandning av det genuint toskanska vardagslivet och moderna matupplevelser, uppdelad på två helt olika våningar. Bottenvåningen är den traditionella råvarumarknaden. Här kliver man rakt in i italienarnas kulinariska vardag — högljutt, färgstarkt och fullt av liv, där lokala slaktare, fiskhandlare och grönsaksförsäljare har drivit sina stånd i generationer. Berg av färsk pasta, gigantiska bitar Parmigiano-Reggiano, toskansk pecorinoost, charkuterier som prosciutto toscano och finocchiona (fänkålssalami), samt torkad svamp och tryffeloljor. Besök det legendariska ståndet Da Nerbone (etablerat 1872) — berömt för Florens mest kända gatumatsklassiker: panino con il lampredotto, en smörgås med långkokt komage, fylld med grön persiljesås och stark röd sås. Det låter kanske speciellt, men det är otroligt mört och en absolut måste-upplevelse för den matintresserade. Övervåningen, den moderna mathallen Il Primo Piano, tillkom först när den enorma övervåningen renoverades 2014 — när vi var där fanns den inte. Idag: en trendig modern mathall med ett 500-sitsigt torg omgivet av hantverksmässiga matstånd, barer och en kockskola. Man går runt och köper precis vad man vill från de olika stånden — nybakad napolitansk pizza, färsk tryffelmat, handgjord pasta, florentinsk biff (bistecca), vegetariska rätter, gelato eller lokala viner — och slår sig sedan ner vid de gemensamma borden i mitten. Atmosfären är livlig och stimmig, perfekt för sällskap där alla är sugna på olika saker. Öppet varje dag från klockan 10 till midnatt. Vill man ha en ännu mer genuin upplevelse, med betydligt färre turister och lägre priser, gäller det stadsdelen Santa Croce och Mercato di Sant'Ambrogio — marknaden där florentinarna själva handlar sina dagliga råvaror. Utanför säljs kläder, frukt och grönsaker, och inomhus finns fantastiska kött- och ostdiskar samt den underbara, enkla lunchrestaurangen Da Rocco, där man äter traditionell toskansk husmanskost på papperstallrik för en billig peng. Här åt vi trippa!

Platåmåltiden — och förlovningen

Januari-mörker och weekend i Paris — en av alla dessa resor som flyter ihop i minnet. Men den här kvällen står klar. Skaldjursrestaurangen låg i femte arrondissementet, i de lärda kvarteren mellan Panthéon och Seine. Bordet var dukat med det vi kommit för: skaldjursplatån, plateau de fruits de mer. Ostron, languster, krabba och blåmusslor på en bädd av krossad is, citronkilar bredvid och ett glas vitt vin. Levande ljus, vit duk och det dova ljudet från en parisisk söndagskväll i januari. Och mitt i allt detta skedde det: vi förlovade oss. 7 januari 2007, vid skaldjursplatån i femte arrondissementet. En av de få händelser från de tidiga Parisweekenderna som inte alls blivit grumlig av åren — restaurangen, platån, ljuset och svaret ja står kvar i minnet, precis som det stod på bordet.

Musée du Louvre — mänsklighetens samlade minne

Att stiga in i Louvren är som att vandra genom mänsklighetens samlade minne. Bakom den ikoniska glaspyramiden väntar faraonernas Egypten, antikens Grekland, renässansens mästerverk och den franska historiens storslagna konstskatter. Här möter du Mona Lisa, Venus från Milo och Nike från Samothrake, men också otaliga mindre kända verk som ofta blir resans största överraskningar. Besökstips: Kom direkt vid öppning eller sent på eftermiddagen. Avsätt minst en halv dag och välj ut några avdelningar i förväg, annars är det lätt att bli överväldigad.

Monet på två ställen — Orangeriet och Marmottan

Musée de l'Orangerie Få platser erbjuder en lika stillsam och nästan meditativ konstupplevelse som Orangeriet. Monets enorma näckrosmålningar omsluter besökaren i två ovala salar där ljus, vatten och färg tycks upplösa tid och rum. Besökstips: Besök gärna tidigt på morgonen och kombinera med en promenad i Tuilerieträdgården precis utanför. Musée Marmottan Monet Detta är den stora hemligheten för Monetälskare. Museet ligger avskilt från de stora turiststråken och rymmer världens största samling av konstnärens verk. Här finns också Impression, soleil levant — målningen som gav namn åt hela den impressionistiska rörelsen. Besökstips: Ett perfekt alternativ om Louvren och Orsay känns för stora eller trånga.

Notre-Dame de Paris och Île de la Cité

I över 850 år har Notre-Dame varit Paris andliga och symboliska centrum — med de höga gotiska valven, de färgskimrande rosettfönstren och den storslagna arkitekturen i full prakt. Besökstips: Kom tidigt på morgonen. Promenera därefter runt Île de la Cité och besök gärna Sainte-Chapelle.

Montmartre och Sacré-Cœur

Montmartre är Paris romantiska själ. Här slingrar sig kullerstensgatorna mellan ateljéer, kaféer och små torg som fortfarande minner om tiden då Picasso, Utrillo och Toulouse-Lautrec levde här. Överst på kullen tronar den vita basilikan Sacré-Cœur med en av stadens bästa utsikter. Besökstips: Gå hit tidigt på morgonen innan de stora turistgrupperna anländer.

Från Galeries Lafayette till BHV Marais

Galeries Lafayette Haussmann Få platser förkroppsligar parisisk elegans lika väl som Galeries Lafayette. Under den enorma glaskupolen samsas modehus, gourmetavdelningar och exklusiva parfymbutiker i en praktfull miljö som nästan känns som ett palats. Besökstips: Missa inte takterrassen som erbjuder en av Paris bästa kostnadsfria utsikter. Le Bon Marché Här föddes det moderna varuhuset. Atmosfären är lugnare och mer exklusiv än hos konkurrenterna och lockar lika många parisare som internationella besökare. Besökstips: Besök även den berömda matavdelningen La Grande Épicerie. Printemps Haussmann Printemps kombinerar klassisk parisisk lyx med modern design och internationellt mode. Kupolen och utsiktsterrassen hör till byggnadens höjdpunkter. Besökstips: Perfekt att kombinera med Galeries Lafayette då de ligger bara några minuters promenad från varandra. La Samaritaine Det historiska varuhuset vid Seine, där Art Nouveau och Art Déco möts i en ovanligt elegant helhet — en av stadens stora sevärdheter. Besökstips: Även den som inte planerar att handla bör gå in för att uppleva byggnaden. BHV Marais Det mest genuint parisiska av stadens stora varuhus. Här handlar lokalbefolkningen design, inredning, köksutrustning och livsstilsprodukter snarare än exklusivt mode. Besökstips: Perfekt om du söker kvalitetsföremål att ta med hem snarare än lyxshopping.

Universitetet, guldet och mossliken

De första nätterna bodde vi på Dublins universitet, mitt i staden. Det var en märklig och rolig känsla att sova i studentkorridorer som vuxna lärare — men det passade resan perfekt, för det här var ju en lärarresa från första till sista dagen. Besöken under resan varvades — ibland gick hela gruppen tillsammans, ibland drog vi iväg på egen hand. National Museum of Ireland – Archaeology på Kildare Street blev ett av resans starkaste intryck. Museet har gratis inträde och hyser landets mest värdefulla skatter. Höjdpunkterna är den världsberömda samlingen av förhistoriskt guld och de fascinerande, välbevarade mossliken från järnåldern. Att stå framför människor som legat bevarade i mossarna i tvåtusen år är något man inte glömmer. National Gallery of Ireland var nästa stopp — också det med gratis inträde till de permanenta samlingarna. Här vandrade vi bland tusentals europeiska och irländska mästerverk från 1300-talet fram till modern tid.

Book of Kells, Temple Bar och författarna

Trinity College, Irlands äldsta universitet, är oerhört vackert att promenera igenom. Den stora magneten är The Long Room — det gamla biblioteket — och The Book of Kells, det världsberömda, handskrivna och rikt illuminerade evangeliet från omkring år 800. Ha'penny Bridge, den vackra gjutjärnsbron från 1816, är Dublins mest fotograferade bro. Går man över den söderut hamnar man direkt i Temple Bar — de kullerstensbelagda kulturkvarteren som är världsberömda för sin levande irländska folkmusik, sina pubar och sitt sjudande folkliv. Här tillbringade vi gärna kvällarna med det internationella lärargänget. Dublin Writers Museum var ett klassiskt museum med glasmontrar och audioguider — en strikt kronologisk resa genom 300 år av irländsk litteraturhistoria, från Jonathan Swift till Oscar Wilde, W.B. Yeats, James Joyce och Samuel Beckett. Charmen låg i de över 1 100 personliga föremålen: författarnas egna brev, fotografier, skrivmaskiner och förstautgåvor, som en tidig utgåva av Bram Stokers Dracula. Mest minnesvärt var The Gallery of Writers på övervåningen, fyllt av porträtt och bronsbyster av landets mest firade författare.

Hungersnödens hamn och Kennedys rötter

New Ross är en mindre, otroligt charmig medeltida hamnstad längs floden Barrow, cirka 3,5 mil väster om Wexford. Staden spelade en enorm roll under den irländska utvandringen till Amerika under hungersnöden på 1840-talet. Dunbrody Famine Ship Experience ligger fast förankrad vid kajen — en exakt, fullskalig kopia av ett tremastat segelfartyg från 1840-talet, ett så kallat coffin ship. Ombord får man genom guider och utklädda skådespelare uppleva de fruktansvärda och hoppfulla förhållandena för de emigranter som flydde hungersnöden mot New York och Boston. New Ross är också den plats som presidentfamiljen Kennedy härstammar från. John F. Kennedys anfader Patrick Kennedy lämnade just denna hamn 1848. Strax utanför staden ligger The Kennedy Homestead, släktens ursprungliga gård och i dag museum, samt det stora och vackra JFK Arboretum. En staty av JFK i naturlig storlek står på kajen i staden. Sedan var det dags att åka hem. Resan gav oss inte bara Irlands historia från stenåldern till självständighetskriget — den gav oss också vänner bland lärarkolleger från Italien, Grekland, Tyskland, Polen och Cypern. Det är sådana resor man minns längst.

Tåget ner och Hotell Absalon

Vi tog tåget ner — det är något särskilt med en stad man når till fots från perrongen, utan flyg och flygplatser. Hotellet vi hade valt låg på Vesterbro: Hotell Absalon, ett familjeägt hotell i ett kvarter som på den tiden kändes lite slitet men levde. Rummen var enkla och värdiga, och fönstret vette mot en gata med kaféer och restauranger i varsitt fönster. Vi släppte bagaget och gav oss ut. Vintern hade Köpenhamn i ett mjukt, grått grepp — och det passade den här resan, för det var en resa i svartvitt vi var på väg mot. Vid kvällstiden hamnade vi, som man alltid hamnar när man går utan plan, vid Nyhavn: de gamla husfasaderna i sina kulörer, båtarna som låg stilla i kanalen och det sista dagsljuset som låg och brann i vattnet.

Brassaï — Nattens fotograf

Huvudanledningen till resan låg norr om staden. Vi tog tåget längs kusten till Humlebæk, och där, på Louisiana Museum of Modern Art, visades just då Brassaï – Nattens fotograf — en utställning som var öppen från den 17 december 2005 till den 19 mars 2006. Den var ett samarbete med Centre Pompidou i Paris, och det var en av de första riktigt stora retrospektiva utställningarna av hans verk i Skandinavien. Utställningen fokuserade på hans ikoniska, svartvita nattfotografier av ett dolt och romantiskt Paris under 1930-talet. Det är bilder som inte beskriver natten — de skriver den. Gatorna är mörka men aldrig tomma; regnet ligger som en glans över asfalten, ljustet studsar mellan bistrofönstren, och människorna längs trottoarerna verkar allihopa hålla på med något som ingen annan vet om. Från Louisianas höga salar är det solen och sundet utanför fönstren — men inne i rummen var det natt i Paris, varenda gång man vände sig från en bild mot nästa. Vi stod länge, gick tillbaka och stod igen. Det är sådana utställningar man sparar som dagar, inte som enskilda bilder. Dagen vände, och när vi väl satt på tåget hemåt hade hela helgen blivit en enda långa dag av ljus och skugga: Nyhavn i kvällsljus, Sommersko under sina tavlor — och Brassaïs Paris, som fortfarande brinner någonstans mellan Köpenhamn och Helsingör.

Regent Palace och puben

Vi kom till London en mörk vinterkväll, mitt i sportlovet, och bodde på Regent Palace — det stora hotellet strax vid Piccadilly Circus, där ljusreklamen inte slocknar och West End aldrig sover. Hotellet var som taget ur en tidigare tidsålder: stora korridorer, dunkla hissar och en lobby som aldrig verkade tom. Det spelade ingen roll, för läget kunde inte ha varit bättre — vi bodde mitt i det hela. Första kvällen åt vi på en pub. Det är det enklaste och bästa London: mörkt trä, varm lampa, en middagstallrik och praten från bordet bredvid. Vi satt länge, värmde oss inför dagarna som skulle komma och planerade ingenting — museerna fick vänta till morgondagen.

Chinatown

Kvällen tog vi i Chinatown — de tränga gatorna mellan Soho och Leicester Square, under lyktor, skyltar och dörröppningar som släppte ut varm luft i vinterkvällen. Vi hittade en restaurang, satte oss vid ett bord och åt oss igenom en meny vi förstod ungefär hälften av. Runt omkring oss satt hela London, och det blev ett av helgens enklaste och bästa ögonblick — två trötta museiben och en tallrik framför sig, i ett kvarter som aldrig står still. Efteråt promenerade vi tillbaka mot Piccadilly Circus, som i kvällsljuset var ännu mer av en ljusmöbelpelare än på morgonen.

Nervös i gryningen

Liza sov dåligt denna resa — kanske inte alls det var helt lite för mycket att förhålla sig till! Medan staden långsamt vaknade utanför hotellfönstret låg hon ofta vaken i gryningen och lyssnade på de första mopederna ute på gatan. Tankarna snurrade. Tänk om vi inte fungerade ihop när vardagen försvann? Tänk om resan blev en besvikelse? Men när morgonsolen började lysa över Barcelonas guldfärgade fasader försvann oron alltid lite grann. Sedan gick vi ut tillsammans. Och Barcelona gjorde resten.

Tapas, cava och sena kvällar

Varje kväll avslutades ungefär likadant. Små fat med tapas. Patatas bravas. Jamón ibérico. Pimientos de padrón. Några skivor manchego. Och så en kall flaska cava. Liza skrattade åt att hon fortfarande inte kunde sova ordentligt. För när man precis har träffat någon och allting fortfarande känns nytt vill man nästan inte missa en enda minut.

Fundació Joan Miró — en besvikelse som ändå var värd besöket

Vi hade också bestämt oss för att besöka Fundació Joan Miró på Montjuïc. Museet räknas till stadens viktigaste konstmuseer och innehåller en omfattande samling av konstnärens verk. Men där upptäckte vi något om oss själva. Vi tyckte helt enkelt inte särskilt mycket om Miró. Vi förstod betydelsen. Vi respekterade konstnären. Men de lekfulla formerna, symbolerna och de förenklade figurerna talade inte riktigt till oss. Däremot tyckte vi om byggnaden, ljuset och utsikten över Barcelona. Ibland är det faktiskt nyttigt att upptäcka vad man inte tycker om. Det hjälper en att förstå vad man verkligen uppskattar.

MUHBA — under den gamla staden

Ett annat oförglömligt besök gjordes i MUHBA, stadens historiska museum. Under kvarteren kring katedralen och Plaça del Rei kan man vandra genom lämningarna av det romerska Barcino, föregångaren till dagens Barcelona. När vi gick ned under de medeltida gatorna förändrades staden. Plötsligt befann vi oss nästan två tusen år tillbaka i tiden. Där nere fanns rester av gator, husgrunder, verkstäder och lagerlokaler. Man kunde följa romarnas vardagsliv steg för steg. För mig, som alltid fascinerats av historia, blev det en av resans starkaste upplevelser. Barcelona var inte längre bara Gaudí, tapas och Medelhavet. Det var också en romersk stad. En plats där generation efter generation hade byggt vidare ovanpå det som funnits tidigare.