Utställningslistan

Utställning · Rom · 2025

Elliott Erwitt

Palazzo Bonaparte, Rom

Elliott Erwitt

En sommardag i Rom fick vi skratta på museum — Elliott Erwitts fotografier gör det nästan omöjligt att låta bli.

Fotografen

Elliott Erwitt (1928–2023) föddes i Paris av ryska föräldrar, växte upp i Milano och kom som tonåring till USA. Han blev medlem i Magnum och fotograferade allt från presidenter till gatuhundar.

Hans signum är humorn: de absurda sammanträffandena, hundarna som ser ut som sina ägare, ögonblicken där livet självt gör ett skämt. Men bakom glimten finns en djup ömhet för människor.

Palazzo Bonaparte

Palazzo Bonaparte vid Piazza Venezia var en gång hem åt Napoleons mor Letizia. I dag visas här stora utställningar, och Erwitts svartvita bilder fick en elegant ram i de gamla salongerna.

Svartvit humor i ett romerskt palats.

Ur dagboken

Torsdag 3 juli — Elliott Erwitt på Palazzo Bonaparte och Ercoli i Trastevere

Per Åke vaknar med snuva mitt i natten. Liza vaknar 05.00 och hittar honom sittande upp i sängen med hörlurar, tänker 'nää' och somnar om. Vid sju är det dags; Per Åke är rosslig men kammar till sig och duschar. Frukost, med våra vänner gråsparvarna troget vid vår sida. Dagens mål är Palazzo Bonaparte och en utställning med fotografier av Elliott Erwitt, en av Magnum-fotograferna. Vi har tid kvar på 24-timmarskortet och den här gången hittar Liza nästan själv upp till metron. Vi åker lite fel och kommer upp vid Colosseum, inte helt fel det heller, och möter en amerikansk turist som vid åsynen av kolossen utbrister: 'No way!' Vi hamnar mitt i en vernissage för en annan utställning i palatset, dit var vi inte bjudna. Till slut in i Erwitt-utställningen: mycket vackra bilder, fantastiskt ljus — 'som Caravaggio, men i ett fotografi', säger Liza. Bokaffären är stängd, ingen katalog idag. Per Åke har en idé om ett fik på en innergård, men det visar sig vara en stängd cocktailbar. Ut på Via del Corso, där Liza tvingar in oss på ett ställe med vänlig inkastare: vatten, kaffe till Liza och en spritz till Per Åke, som genast blir på bättre humör. Istället för turistkvarteren går vi mot Trastevere, hittar en vattenautomat med bubbelvatten — gratis — och sedan Ercoli, butik och restaurang i ett, en delikatessbutik med ost och chark som specialitet. Vi beställer två brickor och två glas Franciacorta; servitrisen blir konfunderad och kommer tillbaka och undrar om vi verkligen bara vill ha två brickor, man brukar ju dela en och sedan ta huvudrätt. Vi envisas, och det var rätt beslut: camembert på buffelmjölk, prosciutto från svarta grisar. Mätta och glada bestämmer vi oss för att INTE ta den kortaste vägen hem — varför? Klockan är närmare två och vi strosar i Trastevere i hettan, och det går långsammare och långsammare för Liza. Väl på rummet somnar Per Åke, Liza kör Duolingo. Plötsligt slutar luftkonditioneringen, sedan wifi, sedan lamporna; Liza kollar proppskåpet, försöker skicka sms utan wifi, och så skramlar det utanför dörren och allt går igång igen. Dramat sover Per Åke sig igenom. Han får gå och handla, vi äter och dricker. Varmt, varmt och varmt.

Minnesstunden

Ljus som Caravaggio — men i ett fotografi, sade Liza framför Erwitts svartvita bilder. Vi hann till och med in i en annan utställnings vernissage på vägen, även om katalogen fick vänta till en senare dag. Ett varmt och lättsamt museibesök mitt i Romarkvällen.

Läs hela dagboken: Rom sommaren 2025