Hergé

Ett av de museibesök som har etsat sig fast allra tydligast i minnet var utan tvekan Hergé-utställningen på Centre Pompidou, som visades mellan den 20 december 2006 och 19 februari 2007. Utställningen arrangerades för att uppmärksamma att Hergé skulle ha fyllt hundra år 2007 och samlade flera hundra originalteckningar, skisser, manuskript och seriesidor från hela hans karriär. Centre Pompidou ville samtidigt lyfta fram seriekonstens betydelse i 1900-talets konsthistoria genom att ge Hergés verk en plats på ett av Europas främsta museer för modern konst.

Redan innan vi gick in i museet förstod vi att detta inte var en vanlig utställning. Den berömda månraketen från Månen tur och retur reste sig som ett landmärke och väckte omedelbart minnen från de Tintin-album som hade följt med genom uppväxten. Det fanns något nästan barnsligt förväntansfullt i att närma sig entrén och inse att man snart skulle få se originalen bakom de berättelser som man läst så många gånger genom åren.

Det som gjorde starkast intryck var mängden originalmaterial. Här fanns teckningar och seriesidor från nästan hela Tintins värld: Tintin i Sovjet, Tintin i Kongo, Faraos cigarrer, Den svarta ön, Enhörningens hemlighet, Rackham den Rödes skatt, Tintin i Tibet och många fler. Men allra mest fascinerande var de många originalsidorna från Den blå lotusen.

Att stå några decimeter från dessa originalblad var en upplevelse i sig. Man kunde följa Hergés pennstreck, korrigeringar och genomtänkta kompositioner på ett sätt som aldrig framgår fullt ut i de tryckta albumen. Plötsligt blev det tydligt att Tintin inte bara är en älskad seriefigur utan också resultatet av ett enastående konstnärligt hantverk.

Utställningen berättade också historien om Hergés vänskap med den kinesiske konststudenten Tchang Tchong-Jen, ett möte som kom att förändra hans sätt att arbeta. Genom Tchang började Hergé studera sina ämnen betydligt mer noggrant, och resultatet blev Den blå lotusen, som av många betraktas som den första fullt mogna Tintin-berättelsen. Albumet kännetecknas av en ovanlig historisk noggrannhet och en respektfull skildring av Kina under en turbulent tid.

När vi lämnade museet den dagen var känslan varm och nästan lite nostalgisk. Utställningen hade naturligvis handlat om Hergé och hans konstnärskap, men för oss handlade den också om minnen. Om kvällar med Tintin-album i händerna, om äventyrslusten som väcktes av berättelserna och om glädjen i att som vuxen få återvända till dessa världar. Paris har alltid haft en särskild förmåga att förena konst och personliga minnen, och Hergé-utställningen på Centre Pompidou är fortfarande ett av de bästa exemplen på just det. Här möttes barndomens fantasi och vuxenlivets kulturintresse, och resultatet blev ett museibesök som vi fortfarande minns med stor värme.