Utställningslistan

Utställning · Venedig · 2026

Jenny Saville

Venedigbiennalen, Venedig

Jenny Saville

I Venedig, under biennalåret, stod vi inför Jenny Savilles väldiga kroppar — målade så att man nästan känner tyngden.

Konstnären

Jenny Saville, född 1970, slog igenom i början av 1990-talet i kretsen kring de unga brittiska konstnärerna. Hennes monumentala nakenbilder utmanar skönhetsideal och visar kroppen som massa, hud och historia.

Hon beundrar de gamla mästarna — Tizian, Rubens, Michelangelo — och i Venedig blir den dialogen extra tydlig: här möts hennes nutida kroppar och renässansens måleri i samma stad.

Monumentala kroppar i ett venetianskt palats.

Ur dagboken

25 juni — Konst i Ca' Pesaro och Arsenale

Lika förvånade båda två att vi sover trots värmen (ingen AC, bara fläkt). Vaknar 07.30 - bra ändå, ganska möra och Liza ångrar att hon inte orkade smörja in sig med myggoljan igårkväll. Duscha, frukost, vila lite på sängen (wohoo toabesök). Vi bestämmer till slut Ca'Pesaro och Jenny Saville som första aktivitet idag. Går mot restaurangen vi var på första kvällen, där finns nog fik säger PÅ. Sagt och gjort, vi hinner bara gå över en bro så ligger där ett fik med bord längs en kanal. Perfetto. Ett äldre hak med ett äldre par (typ i vår ålder), känns mer genuint. Vi sätter oss ner. Det tar 16 minuter att gå, nej vi tar båten säger Liza. Vi får platser längst fram, wihoo...

Ca'Pesaro: fin samling 1900-tals konst Klimt, Chagall och italienska konstnärer: Morandi, di Chirico med flera

Höjdpunkten: Jenny Saville, Liza var lite tveksam hur många nakna kvinnokroppar vill en se? Senare verk, fantastiska porträtt och serier i dialog med konsthistorien, Pietà. Men också samtidskommentarer i verken. Fantastisk bra att vi gick hit. Utställningsboken är jättestor! Du får köpa på nätet säger PÅ.

De har en lyxig servering utmed Grand Canal, säger Liza och beställer en cacio e pepe med glutenfri pasta, PÅ en tonfisksallad på restaurangen. Det slutar med att vi byter tallrik efter hälften. Och här sitter vi nu, mätta, nöjda, fyllda av intryck och ser ut över Grand Canal. Såhär bra får en ha det, faktiskt! Eftermiddagen Sitter ändå inte så länge, vi skall ju till Arsenale, båten igen (vår bästa vän). Äntligen hittar vi vattenfontän och kan fylla på. Ingen kö, wohoo, men varmt som satan. Vi går igenom, inget fastnar direkt. Det blir två cola i halvtidspausen, fortsätter, njae!!!? Asså jag kommer inte ihåg något? Bambu i indiska, massa skulpturer i människostorlek i italienska, bajs hos Luxemburg, fick inte robotutskrivet kinesiskt tecken, vi missade det precis. Fick däremot tre nya myggbett. Tog golfbilen tillbaka och går snabbt igenom till shopen.

PÅ vill köpa present, Liza säger nej, kissar säger ja. Får en vit T-shirt för det har jag faktiskt inte så många. Båt - igen, väldigt full men vi har sittplatser, nu åker alla turister. Åker till casinot för att gå till ett mysigt aperitivoställe. Det vid bron ni vet. Det blir prosecco, inte så torr och ett torrt vitt vin samt några cicchetti. Nu är det trevligt, igen.

Handlar lite i omgjorda teatern och tar båten hem. Mer käk, Liza packar, duschar och har det bra. Ska bara spela lite innan jag skriver. Och då hann klockan bli sent (22.30). Nu är jag insmord i myggolja hoppas det hjälper. Och hoppas vi sover i natt också, trots värmen. Fa caldo!

Minnesstunden

Det var omöjligt att bara gå förbi. Målningarna kräver att man stannar, backar och går nära igen — och i Venedig kändes det som om hela konsthistorien stod bakom oss och tittade.

Läs hela dagboken: Adriatiska kusten 2026