Lucian Freud

Vi sover lite sådär, vaknar tidigt och väntar på frukosten klockan åtta. Per Åke lyssnar på bok, Liza spelar — tiden går. Bra frukost, sedan iväg mot Humlebæk och Louisiana. Mycket folk som vanligt, men vi har sittplatser; smidigt byte på Hovedbanegården, påfyllning i Nørreport, alla kliver av i Klampenborg. Vad finns här? Per Åke googlar: ett nöjesfält — det förklarar alla barnfamiljer. Går av en hel del i Humlebæk också. (Nu stannar vi i Kokkedal — Per Åkes favoritstation, här vill han bo — utvikning.) Utställningen: Lucian Freud. Per Åke gillar hans senare måleri och etsningar — två fruar, ett antal älskarinnor och fjorton barn som han erkänt faderskapet för! Vilken bock, Sigmunds sonson. Lunch på Louisiana, trots att Pontus envist föreslår krogen mittemot: dansk club sandwich med currykyckling — curry använder vi inte längre som krydda i Sverige, så det blir en liten 70-tals matnostalgidiskussion. Vad ska vi göra nu? Per Åke vill ta bilder av Freud med farfar, så vi går till utställningen igen. 'Skulpturparken', säger Liza — och där hittar vi många skulpturer av Jean Arp. Kaffe, cappuccino och espresso, en stund på en bänk med blick ut över havet. Vad ska vi göra nu? 'Åka tillbaka', säger Per Åke, vi orkar inget mer. 'Okidoki', säger Liza, som tycker att alla ler och ser glada ut när hon pratar med dem — är det rödrosaklänningen månne? En man blir glad av? På tåget mot Köpenhamn undrar vi om det finns ork kvar — nä, det blev strejtanrejtan till Lund. På väg mot utgången möts Per Åke av ett stort leende: en kursare från rektorsutbildningen, Sofie Wiklund. Han är trött och förvirrad och hon bara skrattar — märkligt sammanträffande. Vi vilar på hotellet, byter om och går ut på promenad — en sväng i botaniska trädgården. Där bygger de om, så den fantastiska dahliarabatten är inte där. Eller så minns jag fel.