Lucian Freud — L'Atelier

Bland de många stora konstutställningar vi såg i Paris finns det några som fortfarande framträder med ovanlig skärpa i minnet. En av de allra starkaste var utan tvekan Lucian Freud, L’Atelier på Centre Pompidou, som visades mellan den 10 mars och 19 juli 2010. Det var den första stora Freud-retrospektiven i Frankrike på över tjugo år och en av de mest omfattande presentationerna av konstnären som någonsin visats i Europa. Utställningen samlade omkring femtio monumentala målningar, kompletterade med teckningar, grafik och fotografier från konstnärens berömda ateljé i London.

Jag minns särskilt känslan när vi steg in i de stora salarna. Reproduktioner i böcker och kataloger hade naturligtvis gett en bild av Lucian Freuds konst, men mötet med originalen var någonting helt annat. Tavlorna var enorma, nästan överväldigande i sin närvaro. Kropparna tycktes ta plats i rummet på samma sätt som verkliga människor gör, och man drogs obönhörligt in i deras värld.

Lucian Freud (1922–2011) var sonson till psykoanalysens grundare Sigmund Freud och räknas idag som en av 1900-talets främsta porträttmålare. Efter att under en period ha arbetat med ett mer detaljerat och nästan grafiskt måleri utvecklade han sitt karakteristiska uttryck med tjocka penseldrag, kraftfull färgbehandling och en kompromisslös realism. Han målade nästan uteslutande människor ur sin egen närmaste krets: familjemedlemmar, vänner, älskare, kollegor och professionella modeller. Hans målningar handlade inte om idealiserad skönhet utan om människans faktiska närvaro, kroppslighet och individualitet. Som han själv uttryckte det ville han att målningen skulle vara ”kött”.

Utställningen var uppbyggd kring temat ateljén, platsen där Freud levde och arbetade under större delen av sitt liv. Ateljén blev hans laboratorium, och nästan allt han målade utgick från detta slutna rum. De slitna sofforna, järnsängarna, handfaten, krukväxterna och de färgstänkta väggarna återkom gång på gång i målningarna och blev nästan lika välbekanta som modellerna själva.

Bland höjdpunkterna fanns flera av konstnärens mest berömda verk. Självporträttet Reflection with Two Children (Self-Portrait) från 1965 visade hans förmåga att kombinera psykologisk skärpa med teknisk briljans. Utställningen innehöll också de monumentala porträtten av performancekonstnären Leigh Bowery, vars ovanliga fysik inspirerade några av Freuds mest kraftfulla målningar. Lika minnesvärda var porträtten av modellen Big Sue, vars kroppsmålningar blivit ikoniska inom den samtida konsten. Här fanns även verk inspirerade av äldre mästare som Chardin och Cézanne, vilket visade hur starkt Freud förankrade sitt arbete i den europeiska konsthistorien samtidigt som han skapade något helt eget.

Det som gjorde störst intryck var emellertid inte storleken på dukarna utan den mänsklighet som målningarna förmedlade. Freud skildrade sina modeller utan några förskönande filter. Åldrad hud, trötthet, sårbarhet och kroppens tyngd fick ta plats. Det fanns något nästan brutalt ärligt i hans blick, men samtidigt en ovanlig respekt och ömhet inför människans villkor. Ju längre man betraktade målningarna, desto mer framträdde deras värdighet.

När vi lämnade Centre Pompidou den eftermiddagen kände vi oss både berörda och lite omskakade. Det var inte en utställning som sökte enkla skönhetsupplevelser. I stället visade den människan sådan hon verkligen är: stark, skör, ofullkomlig och djupt fascinerande. Kanske var det just därför den stannade kvar så länge i minnet.

Av alla de stora retrospektiver vi upplevde under våra år av Parisresor hör Lucian Freud-utställningen fortfarande till de allra främsta. Den förenade enastående måleri med en ovanlig mänsklig närvaro, och den gav oss en djupare förståelse för varför Lucian Freud idag räknas som en av de mest betydelsefulla konstnärerna under det sena 1900-talet.