Utställning · Venedig · 2026
Michael Armitage
Palazzo Grassi, Venedig

På Palazzo Grassi vid Canal Grande mötte vi Michael Armitages drömlika målningar från Östafrika.
Konstnären
Michael Armitage, född 1984 i Nairobi, delar sin tid mellan Kenya och London. Han målar på lubugo, ett barktyg från Uganda, vars ojämna yta med sömmar och hål blir en del av bilden.
Hans motiv hämtas ur östafrikansk politik, vardag och myt, men färgerna och kompositionerna för tankarna till Gauguin, Tizian och Goya — en berättare som rör sig fritt mellan kontinenter och århundraden.
Palazzo Grassi
Palazzo Grassi, ägt av François Pinaults stiftelse, är ett av Venedigs viktigaste rum för samtidskonst. Det ljusa atriet och de höga salarna ger stora målningar plats att andas.

Ur dagboken
26 juni — Sista dagen i Venedig och vidare till Bologna
Vi sov igen - lika förvånade är vi för det. Men Liza är seg, PÅ sitter käpprak i sängen, hoppar in i duschen. Liza seg, äter frukost, väntar på toaracet, som kommer, duscha. Packa, tänka, lika svettig igen efter fem sekunder samt nya myggbett trots myggoljan. Smörja in sig? Allt rinner... kaffe säger PÅ och vi går ut, hamnar på ett mysigt ställe mitt på en autostrada. Men var är katten? Palazzo Grassi och Michael Armitage bestämmer vi oss för. Fantastisk utställning, enorma dukar målade med olja på bark från lububoträdet. Otäckast: kommentaren om flyktingkatastrofen från Afrika, båten som sjönk mitt på Medelhavet. Mycket berörande. Märkliga landskapsmålningar med otroliga detaljer. Liza hittar en till vit T-shirt (hade ju inte så många vita). PÅ köper, tack älskling.
Vi hann med det med trots resdag. Går hemåt. Men glass säger Liza, vegansk och citron till PÅ. Hittar en bänk att sitta på. Blir vittnen till hur en aggressiv mås helt fräckt tar en pizzabit en ung kvinna kommer bärande på. Som tur är har hennes sällskap två. Till skruttrummet, dricka vatten, till stationen och nu sitter vi på tåget till Bologna.
Lite seg tågresa, fyller på med människor i Mestre, så ganska fullt. Men det går bra. Det är inte lånågot till vårt pensionat från stationen (bra tänkt där Liza) men vi är lite virriga i värmen i alla fall, 38 grader enligt rapport på tåget. Till slut kommer vi också in genom dörren utan problem och hittar nycklar i rummet. Här finns AC så svalt och skönt. Mycket fräscht och fint rum, stort badrum och stor dusch, känns härligt. Vi är framme vid 16.00 hänger lite på rummet för att sedan gå ut för en aperitivo. Vi går upp mot piazza maggiore och sätter oss vid piazzan för en drink: PÅ spritz och jag prosecco. Sitter en stund, så kommer tre kvinnor, två yngre en äldre och sätter sig ner, alla kritblonda, fylliga, leopard och svart. Nu kom finskorna säger Liza. Det syns på sättet: Här kommer vi! Och PÅ drar några historier om finska FN-soldater. Sisu. Var ska vi äta, jo Liza har tryckt på en restaurang i närheten (redan på hotellrummet innan) för att vi skulle veta vart vi skulle gå som såg trevlig ut. Visar sig vara "the hipster place" och vi får stå i kö utanför en stund. Hemgjord pasta (såklart), vi beställer tagliatelle al ragù och tortellini in brodo, jättegott. Lambrusco föreslår PÅ, blä säger Liza när hon smakar. Varför beställde du inte något annat? Nåja det går ner med maten. Vi strosar hemåt, förbi de två tornen, fortfarande varmt.
Duschar, packar om lite kläder, vi har handlat frukost på vägen tillbaka (som vanligt). Liza har både T-shirt och nattlinne på sig eftersom hon frös efter två timmar i luftkonditionering. Liza fastnar i spelandets värld och PÅ somnar som en stock.
Minnesstunden
Enorma dukar målade i olja på bark från lubugoträdet — och kommentaren om flyktingkatastrofen, båten som sjönk mitt på Medelhavet, som satt i kroppen långt efteråt. Märkliga landskapsmålningar med otroliga detaljer: en av dagens starkaste upplevelser.