Utställning · Venedig · 2024
Stranieri Ovunque — Venedigbiennalen
Giardini och Arsenale, Venedig
Främlingar överallt — Venedigbiennalen 2024 ställde frågan om vem som hör hemma, och var.
Biennalen
Den 60:e Venedigbiennalen leddes av Adriano Pedrosa, den förste latinamerikanske curatorn för huvudutställningen. Titeln Stranieri Ovunque — Foreigners Everywhere — kom från ett konstnärskollektiv som i sin tur lånat den av en antirasistisk grupp i Turin.
Utställningen lyfte fram konstnärer från ursprungsfolk, självlärda konstnärer, migranter och queera röster, ofta med textil, folkkonst och starka färger.
Huvudutställningen
Huvudutställningen samlade drygt 330 konstnärer, delad i en samtida kärna och en historisk avdelning — Nucleo Storico — med 1900-talsmodernister från Latinamerika, Afrika, Mellanöstern och Asien, ofta hängda på Lina Bo Bardis glasstafflier.
Brasilianska MAHKU-kollektivet målade Arsenalens fasad med en huni kuin-berättelse, och neonskyltar av Claire Fontaine med orden ”Foreigners Everywhere” på många språk följde besökaren genom utställningen. Guldlejonet för bästa konstnär gick till maorikollektivet Mataaho Collective, vars väldiga flätade spänningsverk fyllde den första hallen i Arsenalen. Nil Yalter och Anna Maria Maiolino fick Guldlejon för livsgärning.
De nationella paviljongerna
Åttioåtta länder deltog, bland dem Benin, Etiopien, Östtimor och Tanzania för första gången. Guldlejonet för bästa nationella deltagande gick till Australien, där Archie Moore i kith and kin ritade ett 65 000 år långt släktträd för aboriginska folk med krita på svarta väggar.
Israels paviljong förblev stängd; konstnären Ruth Patir lät meddela att den skulle öppna först vid vapenvila och frisläppta gisslan. Tyskland visade Yael Bartana och Ersan Mondtag med Thresholds, Storbritannien John Akomfrahs flerkanaliga filmverk Listening All Night to the Rain och USA Jeffrey Gibson, den förste ursprungsamerikanen med en egen amerikansk paviljong. Den nordiska paviljongen visade Lap-See Lams skuggspel om kinesiska restauranger i Sverige.
Ur dagboken
Tisdag 3 september — Biennalen — Stranieri Ovunque och lemonaden i Serra dei Giardini
Båda vaknat vid sex, Per Åke lite tidigare. Igår var Per Åke trött och hade ont i kroppen. Idag var det min tur, trött. Somnar inte om. Vi pratar lite, överens om att åka till Giardini idag. Jag gör liiite jympa för den stela kroppen och Per Åke duschar. Klara för frukost, kaffet fortfarande jätteäckligt och jag ser fram emot en god kaffe på stan. Vi tar båten till Giardini (45 minuter tar det). Och är där redan klockan 10.00, Biennalen öppnar 10.30 säger Per Åke. Vi går bort till parken innan en kommer fram till ingången till utställningsområdet och tittar på skulpturer. Tillbaka, vad lite folk det är säger Liza. Alltså garderoben öppnar 10.30 men utställningen 11.00. Suck tänker Liza som är trött. Bestämmer oss för att ta en fika i ett trädgårdscafé Per Åke skickat till mig på Instagram. Per Åke vill frifräsa dit. Nej säger Liza som är trött och vi tittar till slut på Per Åkes mobil. Hamnar rätt med en gång. Mysigt ställe (lite trötta på turister), en blomsteraffär i samma paviljong, Serra dei Giardini. Det blir två lemonad istället. Mycket goda. Per Åke berättar något om förra gången och det psykedeliska fiket. Liza fattar ingenting. Per Åke letar i sina album på fejjan, hittar inte, blir arg. Hittar, visar bilden, jaså där säger Liza. På bilden ser vi att vi dricker exakt samma lemonad som förra gången. Oändlig kö, som vanligt, när vi kommer tillbaka. Varför köper vi inte onlinebiljetter innan? Komma ihåg till nästa gång? Liza har bestämt att vi ska se den kurerade utställningen först och inte sist som vi brukar. Titeln är: Stranieri Ovunque — Foreigners Everywhere. Låter spännande eller provocerande. Min tolkning är att curatorn samlat konstnärer födda utanför Europa eller födda i Europa av utomeuropeiska föräldrar. Men vad har de gemensamt? Färgglatt? Per Åke säger att utställningen speglar den nya konsten: positivismen (som vi lärt oss av Pontus). Dags för lunch, vi hoppar psykedeliska kaféet och går till det som finns utomhus. Kö. Och Liza måste hitta en toalett, akut. Det går bra. Per Åke hinner handla. Liza är tillbaka. Näe, en gång till. Sedan klart? Jo, för den här gången. Äter en halv tramezzini. Vill ha en cola och stackars/snälla Per Åke får köa — igen. Så har vi de nationella paviljongerna kvar: Belgien, Spanien, Venezuela, Danmark och nordiska. Då tar Liza slut. Per Åke får se resten själv medan jag sitter i skuggan på en bänk vid utgången. Orkar knappt sitta på bänken. Kan jag lägga mig ner? Mår illa. Per Åke kommer exakt en halvtimme senare. Båten hem. Sällan så härligt att komma till hotellrummet som nu. Vilar. Äter. Klockan är 17.05, väl kämpat idag. Vad hände sedan? Oklart. Vi somnade som stockar innan 21.00. Liza vaknade till och försökte säga God natt, Per Åke reagerade inte.
Minnesstunden
I Arsenalens långa tegelhallar kändes världen både större och närmare. Vi gick trötta men upprymda därifrån, med huvudet fullt av röster vi inte hört förut.