Historien som mänskligt drama

En av de tydligaste röda trådarna är fascinationen för historien som levd erfarenhet.

Det intressanta är att valet nästan aldrig faller på de mest patriotiska eller förenklade versionerna av historien. De filmer som finns med i listan visar i stället historiens komplexitet.

I Lawrence of Arabia blir hjälten nästan förtärd av sin egen myt. I Barry Lyndon reduceras den sociala klättringen till en studie i fåfänga. I Amadeus är geniet inte den beundrade hovkompositören utan den plågade outsider som inte passar in.

Filmsmaken är med andra ord mindre intresserad av segrarna än av priset för framgång.

Den återkommande fascinationen för makt

Om man skulle välja ett enda tema som dominerar listan är det makt.

Här återkommer samma grundfråga gång på gång: kan man vara framgångsrik och samtidigt förbli moralisk? I de flesta av dessa filmer är svaret obehagligt nog nej.

Människor kompromissar. Institutioner ljuger. Korruptionen gömmer sig bakom respektabla fasader.

Det ligger mycket nära det dokumenterade intresset för militärhistoria, spionage och politisk historia. Precis som Churchills, Stalins och de Gaulles maktspel har fascinert i bokhyllorna, fascinerar filmerna som visar hur makten faktiskt fungerar bakom kulisserna.

Den existentiella pessimismen

Det finns också ett mörker i listan. Inte ett destruktivt mörker, utan ett vuxet sådant.

Gemensamt för filmerna är att de handlar om människor som står på gränsen till sammanbrott. Filmsmaken uppskattar berättelser där människans inre konflikter är minst lika viktiga som de yttre.

Det är ingen slump att Caravaggio, Munch, Vasilij Grossman och Apocalypse Now hör hemma i samma värld. Alla undersöker de samma sak: vad händer när civilisationens yta spricker?

Humor för intelligenta pessimister

Många skulle kanske beskriva filmsmaken som mörk. Det vore att missa halva bilden.

Det här är inte bred fars eller enkel komedi. Humorn är byggd på självdistans, ironi, mänskliga svagheter och intellektuell lekfullhet.

Komedin bygger på observationer snarare än på skämt. Skrattet fungerar inte som en flykt från verkligheten utan som ett sätt att stå ut med den.

Anglofilen

En annan tydlig signal är den starka dragningen till brittisk kultur.

De visar en kärlek till bildning, självironi, historia, klassamhällen och excentriska original. Även de favoritförfattare och ljudböcker som finns i hyllorna pekar i samma riktning.

Filmsmaken trivas instinktivt i berättelser som utspelas på universitet, herrgårdar, bibliotek och i diplomatiska miljöer — snarare än i actionvärldar.

Cineasten snarare än filmkonsumenten

Det mest avslöjande är kanske vad som saknas: nästan inga superhjältefilmer, nästan inga moderna franchiseproduktioner och nästan inga effektspektakel för effekternas egen skull.

Valet faller nästan alltid på filmer där regissören har en tydlig personlig röst. Det tyder på att filmen ses som en konstform snarare än som konsumtion.

Fyra drag i filmsmaken

Om man sammanfattar listan framträder bilden av en tittare som kombinerar fyra ovanliga egenskaper.

Slutsats — ett privat universitet

Favoritlistan liknar inte framför allt en filmsamling. Den liknar ett privat universitet, med kurser i historia, filosofi, politik, psykologi, konstvetenskap och mänsklig natur.

Filmerna kommer från olika länder och epoker, men nästan alla försöker besvara samma fråga: hur lever en tänkande människa i en värld som är både storslagen och tragiskt ofullkomlig?

Det är kanske den starkaste röda tråden i hela listan.

Listan som underlag

Följande är Per Åkes favoriter i den inskickade ordningen — sextiosex titlar, från Ungkarlslyan till Sentimental Value. Svenska och engelska titlar är blandade precis som de skrevs in. De sex äldsta titlarna kom in med sina årtal; övriga årtal anger premiärår och har lagts till av redaktionen.