Om Per Åke · ett smakporträtt

Per Åkes kulturella kompass

Historia, hantverk och berättarglädje — från bibliotekshyllan till glaset och storstadens gator

Vad förenar ett glas vin, en film av Woody Allen, ett album av Hugo Pratt och ett återbesök på Louisiana? I Per Åkes urval finns en tydlig lust att upptäcka sammanhang: mellan plats och historia, mellan form och berättelse, mellan kunskap och njutning. Hans tidigare topp 25-listor är utgångspunkten. Europeiska Horisonters samlingar och dagböcker gör bilden både rikare och mindre tillrättalagd.

En smakbild — inte ett personlighetstest

Favoritlistor berättar något om vad en människa gärna återvänder till. De kan däremot inte avgöra hur hon fungerar i alla livets situationer. Det vore därför för mycket att säga att Per Åke är ointresserad av trender, alltid söker lugnet eller uppfattas på ett visst sätt av andra. Här handlar det om en tolkning av hans kulturintressen, inte en psykologisk bedömning.

Den ursprungliga analysen betonade klassiska värden och historiskt djup. Det finns stöd för den läsningen, men sajten visar också humor, dansmusik, samtidskonst och nya tv-serier. Smaken är sammanhållen utan att vara sluten. Och resorna är gemensamma: dagböckerna är huvudsakligen Lizas texter, inte Per Åkes självporträtt.

Historien som levande fråga

Per Åkes bakgrund som historiker och religionsvetare ger en naturlig ingång till platser som Rom och till berättelser om makt, tro och samhällsförändring. Men intresset stannar inte vid antika monument. Bibliotekets historieskrivning, Normandieresornas invasionsstränder och temat Hotet från Ryssland förbinder äldre skeenden med frågor som fortfarande är öppna.

Historia-sidan har sedan dess vuxit åt flera håll: Påskupproret 1916, Blyåren i Europa, Stockholms slott, Högvakten och Regementenas fanor. Tillsammans visar de ett intresse för hur makt syns i det konkreta — i en byggnad, en ceremoni, ett broderat segernamn — och inte bara i krönikornas årtal.

Makt, intriger och statskonst

I tv-urvalet möts Jag, Claudius, Rome och Wolf Hall med le Carrés spionvärld. Den gemensamma nämnaren är inte bara kostymdramat: det är människor som måste orientera sig i institutioner, lojaliteter och konflikter. Smiley blir intressant därför att hans värld gör det svårt att skilja plikt från självbedrägeri och övertygelse från makt.

Artikeln om Jag, Claudius gör kopplingen tydlig: Robert Graves romaner, BBC-serien och den romerska kejsartiden läses som ett och samma studium av hur makt överlever genom misstro. Arthashastra för samma fråga till det forntida Indien. Kautilyas spionsystem och kalla statskonst jämförs med Machiavelli och Sun Tzu, och Len Deightons spioner utan glamour blir en modern släkting till samma tradition.

Tro, text och de stora frågorna

Religionsvetaren märks tydligast i de senaste artiklarna. De vediska texterna, Paulusbreven, Johannesevangeliet och Q-källan behandlar heliga skrifter som historiska dokument: vem skrev, när, och vad kan forskningen faktiskt belägga? Tonen är kritisk men respektfull — frågan om författarskap är inte ett angrepp på texterna, utan ett sätt att ta dem på allvar.

Samtidigt finns en fascination för det jämförande. Serien om Shiva, Rudra och Oden, Oden som shaman, Sejd och tantra, Tibetansk buddhism, hinduismens tempel och trolldomens historia — från egyptisk heka till medeltidens sigill — letar efter mönster över kulturgränser. Det är religionshistoria som idéhistoria, och Bibliotekets nya hylla för filosofi och idéhistoria hör till samma nyfikenhet.

Staden är mer än en kuliss

Paris, Rom, Venedig och London återkommer som platser där arkitektur, konst och vardagsliv kan läsas tillsammans. En kyrka eller ett palats är både en byggnad och ett historiskt dokument. En bokhandel, ett café eller en måltid förändrar samtidigt hur staden upplevs. Det monumentala och det alldagliga behöver inte konkurrera.

Det är frestande att göra listorna till ett färdigt reseschema, men en plats på en lista är inte automatiskt ett dokumenterat besök, och ett museum i ett register är inte ett bevis för en genomförd resa. De faktiska dagböckerna visar något mer användbart: återbesök, omvägar, vila och upptäckter. New York 2013 rymmer såväl Frick Collection och MoMA som Katz’s, Strand och Törnrosa på Metropolitan Opera House. Pompeji 2009 visar hur en resa kan bli en direkt fortsättning på läsningen om Rom.

Museerna: från samling till samtal

De stora samlingarna — Louvren, British Museum och Metropolitan Museum of Art — erbjuder en lång blick genom historien. Men på sajten finns också Louisiana, Venedigbiennalens Giardini och Arsenale, Peggy Guggenheim Collection och Palazzo Grassi. Det gör påståendet att Per Åke helst undviker det moderna svårt att upprätthålla.

Snarare finns en rörelse mellan äldre konst och nya sätt att se. Caravaggios dramatiska ljus, Brücke-konstnärernas färger, Brassaïs nattliga Paris och Martin Parrs ironiska fotografi kan alla vara vägar in i en bild. Museibesöken hör dessutom till parets gemensamma kulturliv; Lizas konstnärliga blick är en egen röst i berättelsen och ska inte reduceras till ett belägg för hans smak.

Biblioteket som ett nät av förbindelser

Per Åkes bibliotek samlar inte bara en litterär kanon. Historia, religionshistoria, filosofi, konstböcker, filmböcker, deckare och spionromaner står bredvid kampkonstens litteratur. Bredden motsvarar en bakgrund där historikern, religionsvetaren, kampkonstnären och läraren alla har sina frågor.

Mary Beard, Peter Englund, Antony Beevor och Ben Macintyre representerar olika vägar till historisk förståelse. Arthur Conan Doyle, Dorothy L. Sayers och Len Deighton för in gåtan, perspektivskiftet och den osäkra informationen. Läslusten kan därmed beskrivas som en växling mellan att lära sig mer och att låta sig dras in i en berättelse — inte som enbart vördnad inför det etablerade.

Kampkonsten som levande historia

Kampkonstnären har fått en egen plats i artiklarna. Texterna om Fiore dei Liberi och Marozzo, Joachim Meyer, Codex Wallerstein, Alfred Hutton och Livrustkammarens bibliotek behandlar den europeiska fäktkonsten som källforskning: manuskript, tolkningar och de viktorianska entusiaster som räddade dem ur glömskan.

På den japanska sidan står ninjutsu, Bujinkans nio ryūha, Mikkyo och källorna Bansenshūkai och Shōninki. Även här skiljs historisk metod från traditionens egen berättelse. Det är samma hållning som i religionsartiklarna: att respektera en tradition och samtidigt fråga vad som går att belägga.

Film och tv: elegans, oro och det absurda

Annie Hall och Hannah och hennes systrar ger plats åt storstadens osäkerhet och komik. Barry Lyndon gör bildkomposition och social ambition till ett sammanhängande drama. Chinatown, Gudfadern och Apocalypse Now undersöker i sin tur hur makt organiseras, försvaras och förvrider människors val. Per Åkes filmsmak — hans bästa film för varje år under livstiden — gör den linjen till ett helt eget lexikon, från Ungkarlslyan och Yojimbo framåt.

Att samma urval rymmer Dr. Strangelove säger något viktigt: allvar behöver inte innebära högtidlighet. Satiren kan vara ett lika skarpt instrument som tragedin, och Monty Python, Svarta Orm, The Young Ones och Pang i bygget visar hur stor plats den brittiska komedin har. Den italienska filmen, med Luigi Comencini och neorealismens arv, samurajfilmen, Bondfilmerna från 1962 till 2021 och Star Trek breddar bilden ytterligare. Filmintresset tar inte slut på 1970-talet, och det stannar inte i Europa.

Seriealbumet som bildkonst och äventyr

Hergés Tintin, Hugo Pratts Corto Maltese, Edgar P. Jacobs Blake & Mortimer och Pierre Christins och Jean-Claude Mézières Linda och Valentin ger samlingen en stark europeisk förankring. Spirou, Jaktfalkarna, Modesty Blaise och Gérard Lauziers satirer har sedan dess fått egna texter. Den klara linjen och den fria penseln behöver inte ställas mot varandra; båda kan bära en värld.

Jacques Tardis berättelser och de svenska serierna breddar bilden. Arne Anka för in satir och självironi där det kulturhistoriska annars skulle kunna bli alltför värdigt. Albumen är därför inte en enklare paus från den ”riktiga” litteraturen. De är en egen berättartradition, med form, rytm och hantverk som förtjänar samma uppmärksamhet som film och konst.

Musiken: inte bara nattlig jazz

Miles Davis, Bill Evans och John Coltrane ger stöd åt den tidigare analysens betoning av jazz. Men musikurvalet på sajten rymmer även Marvin Gaye, Stevie Wonder, Sade, George Michael, Sting och Earth, Wind & Fire. Här finns melodisk omedelbarhet, groove och danslust vid sidan av koncentrerat lyssnande.

Opera- och konsertloggen gör perspektivet ännu bredare: musiken är också en upplevelse i ett rum, på en scen, tillsammans med andra. Artiklarna om jazzens utveckling, disco, brittisk R&B, populärmusiken sedan 1960, den klassiska musikens epoker och operans historia läser musiken som något som växer fram ur sin tid. Att beskriva allt som melankoli eller som motstånd mot populärkultur skulle missa en stor del av glädjen.

I glaset och vid bordet

Som diplomerad sommelier har Per Åke en yrkesmässig ingång till skillnader mellan ursprung, tillverkning och smak. Vinartiklarna visar hur den kunskapen ordnas: Barolo, norra Rhône, Riesling och Champagne som platser och historia, och essäerna om syra, tanniner och mognadens aromer som frågor om struktur. Det är vinet som både hantverk och argument.

Samma nyfikenhet räcker längre än vinet. Ölens stilar och pale ale, Nynäshamns Ångbryggeri, kaffets och chokladens resor från ursprung till kopp och kaka följer råvaran genom handel och historia. Måltiderna binds till resorna: Barcelonas cava, italienska middagar och återkommande restaurangminnen. Ett glas blir intressant både genom vad det innehåller och genom var det dricks.

Tradition utan att stänga dörren

Antiken, renässansen och barocken är viktiga hållpunkter, liksom modernismens bildvärld och 1900-talets film och musik. Men de är inte isolerade ”guldåldrar”. Medeltiden finns i fäktmanuskripten och historieurvalet, 1970-talet har ett eget tema om Sverige och Storbritannien, 1980-talet finns i Miami Vice och Scarface, och nutiden i samtidskonst, The Crown, nya tv-serier och säkerhetspolitiska frågor.

Den europeiska och särskilt brittiska orienteringen är tydlig, men inte exklusiv. Amerikansk jazz och soul, japansk film och kampkonst, Indiens vediska och politiska texter gör kompassen vidare. Det mest sammanhållna är kanske inte en viss epok eller nation, utan intresset för verk och platser där flera lager kan upptäckas över tid.